Vladimir Nabokov: Lolita

I efterordet till Lolita formulerar Nabokov kärnfullt vad romankonst handlar om:

For me a work of fiction exists only insofar as it affords me what I shall bluntly call aestethic bliss, that is a sense of being somehow, somewhere, connected with other states of being where art (curiosity, tenderness, kindness, ecstasy) is the norm.

En av de scener i Lolita där detta extrapoleras starkast tycker jag (i likhet också med Nabokov) är när Humbert Humbert alldeles i slutet av romanen drar sig till minnes en episod från en av de otaliga bilfärderna med Dolly. Humbert Humbert har drabbats av åksjuka och stannat på en liten bergsväg. När han går fram mot kanten utspelar sig följande.

As I approached the friendly abyss, I grew aware of a melodious unity of sounds rising like vapor from from a small mining town that lay at my feet. [---] And soon I realized that all these sounds were of one nature, that no other sounds but these came from the streets of the transparent town, with the women at home and the men away. Reader! What I heard was but the melody of children at play, nothing but that and so limpid was the air that within this vapor of blended vocies, majestic and minute, remote and magically near, frank and divinely enigmatic - one could hear now and then, as if released, an almost articulate spur of vivid laughter, or the crack of a bat, or the clatter of a toy wagon, but it was all really too far for the eye to distinguish any movement in the lightly etched streets. I stood listening to that musical vibration from my lofty slope, to those flashes of separate cries with a kind of demure murmur for background, and then I knew that the hopelessly poignant thing was not Lolita's absence from my side, but the absence of her voice from that concord.

En bitterljuv episod, besläktad till exempel med den sublima scen i slutet av Brokeback mountain när Ennis efter många år minns omfamnandet av Jack en kväll vid elden i Wyoming, eller med de bästa stunderna i Agneta Pleijels roman Lord Nevermore. Ett i bästa mening Proustskt ögonblick.

John Le Carré - en frekvensanalys

Under mina studieår har det hänt att jag fått följa med hem till nya bekantskapers föräldrahem.

Första anhalt har för mig då alltid varit bokhyllan. Jag är nämligen intresserad av bokhyllor som vetenskapliga artefakter. Låt oss säga utifrån ett bourdieuskt perspektiv.

En bokhylla säger ju en del om vilka sociokulturella kategorier vi kan sortera in människor i. När det gäller föräldrar till universitetsstudenter har, vågar jag nog påstå, majoriteten bokhyllor (och jag kommenterar här inte eventuella normativa problem kring detta faktum). En intressant fråga vi då kan ställa oss är - inom vilka litterära gränser rör sig studentföräldrars böcker?

Utifrån empiriska studier, vars urval är begränsat men ändå, tror jag, hyfsat representativt, är det en bok som återkommer särskilt ofta: John Le Carrés "Den lilla trumslagarflickan" (1983), i en inbunden utgåva i guldgult skyddslag med svart text. Oavsett om hyllinnehållet sedan spänner mellan, säg, Le Carré och Proust/Musil/Broch/Robbe-Grillet/etc eller Le Carré och Coelho/Marklund/Sheldon/etc, är just "Den lilla trumslagarflickan" den minsta gemensamma nämnare som förenar i stort sett alla de studentföräldrabokhyllor jag förstulet betittat genom åren.

Jag vill rentav drista mig till att lansera en hypotes: I kategorin studentföräldrar födda på 1940- och 1950- talet är John Le Carrés "Den lilla trumslagarflickan" i utgåvan med guldgult skyddsomslag och svart text Sveriges mest spridda bok, näst Bibeln.

Ett antal följdfrågor uppenbarar ju sig omedelbart, såsom: Varför är just "Den lilla trumslagarflickan" oftast förekommande bok? Vad handlar den om, och kan handlingen förklara dess spridning? Vräkte bokrean 1984 ut Le Carré till fyndpris? Har boken ett tilltal och ett rykte som möjliggjorde en mycket bred sociokulturell identifikation med den under 1980-talet?

Om ni har upplysningar, hör gärna av er.

A propos förra inläggets titel*

Det här är helt obegripligt.

För det första är Lars Gustafssons Sprickorna i muren-svit, som utgör band två av fyrabandshärligheten LG:s samlade, ett centralt skönlitterärt verk för alla som är intresserade av svensk modernitets- och samhällsskildring under sextio- och sjuttiotalet, tillika suveränt bra skriven sådan. Inte för att band ett, tre och fyra är mindre intressanta - de innehåller LG:s poesi (stundtals briljant, alltid läsvärd), några nittonhundraåttio- och nittiotalsromaner (svenskhet/vemod) samt hans samhällsfilosoferande skrifter (ointressanta som samhällsfilosofi men läsvärda som välskrivna tidsdokument).

Tyvärr ingår inte en av Lasses bästa romaner, Tennisspelarna, i samlingen. Synd, för den har räddat dagen för otaliga vänsterliberala, Ivy League-fetischerande, fulbrightaspirerande ynglingar.

Det är säkert därför LG:s samlade inte sålde.

*) Som är en parafras på fjärde kapitlets titel i Sprickorna i muren-svitens första del, Herr Gustafsson själv.

En privatman, mindre framgångsrik, vid nollnolltalets slut

Parabel: jag kokar elvakaffe varje hemmadag. Jag stänger av plattan när mockabryggaren pipit klart. Sedan står jag vid spisen och vispar energiskt mjölk med en ballongvisp av trä i en liten teflonkastrull. Jag vispar och vispar men det går ju inte att skumma mellanmjölksjäveln. Resultatet blir en muterad för stark kaffelattevariant med lite sunkigt, salivbubbligt skum längs koppens kanter.
Här har du ditt liv, privatman.

Vladimir Nabokov: Skratt i mörkret

I sin sedvanliga suveränt raffinerade stil skriver Nabokov om Albert Albinus, Bildungsbürger (konstkritiker) med tolvrumsvåning i Berlin, som bedrar sin hustru med den unga biografvärdinnan och, visar det sig, lycksökerskan Margot Peters. Tillsammans med sin före detta älskare Axel Rex försöker hon lura av Albinus hans pengar, men det är först när Albinus blir blind som han upptäcker hennes verkliga avsikter.

Boken anses, förstår jag, som en sämre och underutvecklad version av Lolita, Nabokovs mest lästa bok. Helt orättvist enligt min mening - Skratt i mörkret behandlar ju temat "kärleken är blind", medan Lolita diskuterar åldrande och oslagbart humoristiskt exploaterar det gamla Europas fäbless för den nya världen.

Men temata är av underordnat intresse när jag läser Nabokov. För mig ligger nöjet i den sublima stilen - lättheten i tilltalet, ironin och det underbara språket. Nabokov för mig är således framför allt en upplevelse av form.