PSL analyserar hockeyfrillans ursprung och genes i andra halvan av klippet (ha!).
http://blogg.svt.se/llc/2008/09/25/minnen-med-hockeyfrillan/
Väldigt bra och underhållande.
Friday, September 26, 2008
Monday, September 22, 2008
Ekdal på spåret
Niklas Ekdal är inte en av mina favoritskribenter.
Men ibland formulerar han sig koncist. Som till exempel i DN i söndags.
"I nöden prövas principerna. Administrationen i Washington, den fria marknadsekonomins förespråkare nummer ett, har tvingats till ingripanden som skulle få vänsterekonomer att rodna. Vinsterna var privata så länge lånefesten ångade på, men förlusterna socialiseras." (DN 080921)
Word. Klart uttryckt om varför vi bör formulera en ny politik för finansmarknaderna.
Men ibland formulerar han sig koncist. Som till exempel i DN i söndags.
"I nöden prövas principerna. Administrationen i Washington, den fria marknadsekonomins förespråkare nummer ett, har tvingats till ingripanden som skulle få vänsterekonomer att rodna. Vinsterna var privata så länge lånefesten ångade på, men förlusterna socialiseras." (DN 080921)
Word. Klart uttryckt om varför vi bör formulera en ny politik för finansmarknaderna.
Wednesday, September 10, 2008
Internationalize or die
Under en lunch i veckan kommenterade en före detta kollega den pågående krisen i de fackliga medlemstalen helt lakoniskt så här: "Internationalize or die".
Apropå detta läste jag bland annat två artiklar som Olle Sahlström, författare och ex-ombudsman på LO, skrivit nyligen:
http://www.ollesahlstrom.se/index2.php?page=1&ar_id=124
http://www.ollesahlstrom.se/index2.php?page=1&ar_id=123
Sahlström har också kommit ut med en ny bok, I skuggan av en storhetstid, där han diskuterar den europeiska fackföreningsrörelsens kristillstånd. Den verkar väldigt spännande.
Det är inte bara medlemstalen som fallit drastiskt de senaste femton-tjugo åren, skriver Sahlström. Vi ser också en kris för själva fackets idé. Sahlström formulerar det med orden "Organisera - men för vad, för vilken idé?".
På många håll och särskilt i Sverige, skriver han, har facken förstelnats och blivit till myndighetsliknande serviceorganisationer för passiva medlemmar. Den fackliga modell vi nu ser långsamt kollapsa är en institutionell och politisk ordning som vuxit fram ur en specifik, men numera förfluten, historisk situation. Detta faktum har facken inte tillräckligt hörsammat, menar Sahlström. Konsekvensen blir krympande fackförbund och handfallna ombudsmän och fackliga ledare.
Det tycks onekligen som att facken i mångt och mycket saknar tydlig kompass inför framtiden. Man står rådvill inför den historiska uppförsbacke man ser framför sig. De idébärande aktörerna, de, som någon klokt formulerade det, "organisatoriska intellektuella" - fackliga förtroendevalda, ombudsmän, utredare, m.fl. - verkar i ett syrefattigt ideologiskt rum med fördragna gardiner.
Sahlströms huvudtes är att det som saknas är en förnyad gräsrotsrörelse.* Och visst låter det rimligt - om inte rötterna får någon näring, vissnar och dör förr eller senare de vackra blommorna och bladen. Det som är befriande med Sahlströms diskussion är att han faktiskt lyckas ge prov på några, i mitt tycke, relativt lovande strategiska och ideologiska utsikter.
Den internationella fackliga scenen är den stora inspirationen för Sahlström. Han talar med rätta om det fantastiska i hur spanska CCOO år 2005 på kort tid lyckades utverka amnesti åt 600 000 illegala migrantarbetare så att de blev en del av den reguljära arbetsmarknaden i Spanien. Och om långtradarchaufförer i Nordeuropa som genom multinationella aktioner organiserade av transportarbetarföreningarnas lokalavdelningar lyckats åstadkomma en transnationell samling kring fackliga grundfrågor som solidaritet och enighet.
Sahlström nämner också de europeiska företagsråden som en potentiellt framtida aktionsområde: "om de företag i Europa som kan bilda ett företagsråd också gjorde det på initativ av de fackliga organisationerna, skulle en facklig arena skapas med ca 40 000 fackliga ledamöter för företag som anställer fler än 24 miljoner arbetare". Just de europeiska företagsråden är definitivt ett forum att arbeta för, och direktivet om desamma revideras för tillfället av EU-kommissionen. Här finns chans för verklig förnyelse av det europeiska fackliga landskapet.
"Arbetarrörelsen är död", skriver Sahlström medvetet provocerande såklart. Kanske kan det vara en vits att verkligen riva de gamla byggnaderna för att ur ruinerna bygga något nytt. Detta nya måste i mitt tycke framhäva arbetets fortsatt centrala roll i samhällslivet, i de nya former det tar sig efter "den tredje industriella revolutionen", transnationalisering av ekonomin, etc. Men man måste också satsa på den europeiska dimensionen, och bejaka det som Sahlström skriver om europeiska avtal: "en matta av lokalt förankrade och gränsöverskridande nätverk genom vilket innehållet i ett europeiskt avtal skulle kunna växa fram underifrån genom aktionsgrupper, seminarier, hemsidor och maillistor."
Viss aktivistromantik oakttad, är detta en väg att pröva framöver. Internationaliseras eller dö, det kan ligga något i det.
*Medförfattare till den mest citerade artikeln är också Ingemar Lindberg
-
Apropå detta läste jag bland annat två artiklar som Olle Sahlström, författare och ex-ombudsman på LO, skrivit nyligen:
http://www.ollesahlstrom.se/index2.php?page=1&ar_id=124
http://www.ollesahlstrom.se/index2.php?page=1&ar_id=123
Sahlström har också kommit ut med en ny bok, I skuggan av en storhetstid, där han diskuterar den europeiska fackföreningsrörelsens kristillstånd. Den verkar väldigt spännande.
Det är inte bara medlemstalen som fallit drastiskt de senaste femton-tjugo åren, skriver Sahlström. Vi ser också en kris för själva fackets idé. Sahlström formulerar det med orden "Organisera - men för vad, för vilken idé?".
På många håll och särskilt i Sverige, skriver han, har facken förstelnats och blivit till myndighetsliknande serviceorganisationer för passiva medlemmar. Den fackliga modell vi nu ser långsamt kollapsa är en institutionell och politisk ordning som vuxit fram ur en specifik, men numera förfluten, historisk situation. Detta faktum har facken inte tillräckligt hörsammat, menar Sahlström. Konsekvensen blir krympande fackförbund och handfallna ombudsmän och fackliga ledare.
Det tycks onekligen som att facken i mångt och mycket saknar tydlig kompass inför framtiden. Man står rådvill inför den historiska uppförsbacke man ser framför sig. De idébärande aktörerna, de, som någon klokt formulerade det, "organisatoriska intellektuella" - fackliga förtroendevalda, ombudsmän, utredare, m.fl. - verkar i ett syrefattigt ideologiskt rum med fördragna gardiner.
Sahlströms huvudtes är att det som saknas är en förnyad gräsrotsrörelse.* Och visst låter det rimligt - om inte rötterna får någon näring, vissnar och dör förr eller senare de vackra blommorna och bladen. Det som är befriande med Sahlströms diskussion är att han faktiskt lyckas ge prov på några, i mitt tycke, relativt lovande strategiska och ideologiska utsikter.
Den internationella fackliga scenen är den stora inspirationen för Sahlström. Han talar med rätta om det fantastiska i hur spanska CCOO år 2005 på kort tid lyckades utverka amnesti åt 600 000 illegala migrantarbetare så att de blev en del av den reguljära arbetsmarknaden i Spanien. Och om långtradarchaufförer i Nordeuropa som genom multinationella aktioner organiserade av transportarbetarföreningarnas lokalavdelningar lyckats åstadkomma en transnationell samling kring fackliga grundfrågor som solidaritet och enighet.
Sahlström nämner också de europeiska företagsråden som en potentiellt framtida aktionsområde: "om de företag i Europa som kan bilda ett företagsråd också gjorde det på initativ av de fackliga organisationerna, skulle en facklig arena skapas med ca 40 000 fackliga ledamöter för företag som anställer fler än 24 miljoner arbetare". Just de europeiska företagsråden är definitivt ett forum att arbeta för, och direktivet om desamma revideras för tillfället av EU-kommissionen. Här finns chans för verklig förnyelse av det europeiska fackliga landskapet.
"Arbetarrörelsen är död", skriver Sahlström medvetet provocerande såklart. Kanske kan det vara en vits att verkligen riva de gamla byggnaderna för att ur ruinerna bygga något nytt. Detta nya måste i mitt tycke framhäva arbetets fortsatt centrala roll i samhällslivet, i de nya former det tar sig efter "den tredje industriella revolutionen", transnationalisering av ekonomin, etc. Men man måste också satsa på den europeiska dimensionen, och bejaka det som Sahlström skriver om europeiska avtal: "en matta av lokalt förankrade och gränsöverskridande nätverk genom vilket innehållet i ett europeiskt avtal skulle kunna växa fram underifrån genom aktionsgrupper, seminarier, hemsidor och maillistor."
Viss aktivistromantik oakttad, är detta en väg att pröva framöver. Internationaliseras eller dö, det kan ligga något i det.
*Medförfattare till den mest citerade artikeln är också Ingemar Lindberg
-
Tuesday, September 09, 2008
Klimatfrågan kräver regleringar
Två läsvärda texter från den stundtals intressanta sidan Dagens Arena:
http://www.dagensarena.se/index.php?sid=1&pid=20&tid=2130
http://www.dagensarena.se/text/2008/02/med-graten-i-halsen-for-klimatet
Särskilt den första om Göran Persson och klimatfrågan som politikens stora återkomst(möjlighet) är intressant.
Den får mig att tänka på en kommentar från torsdagens möte om arbetarrörelsen och akademikerna på ABF: varför är vi i socialdemokratin så rädda för att med kraft efterfråga regleringar? Jag vet inte om det alltid är sant men nog är det svårt idag att tala om ny- eller återreglering av marknadssektorer utan att bli stämplad som hårdför, bakåtsträvande socialist/kommunist.
När det gäller klimatfrågan tror jag personligen att reglering är den enda vägen att gå. Som en klok man sa, klimatfrågan kan inte privatiseras. Det är för bekvämt och användbart med tokbilliga flygbiljetter och Ikeasoffor för att folk självmant ska sluta upp med sitt klimatvidriga beteende. Moraliska argument om biosfärens skörhet och ansvaret för kommande generationer kan säkert hjälpa till att vrida efterfrågan lite i mer hållbar riktning, men för de nödvändiga, genomgripande, stora förändringarna krävs modiga politiker som vågar fatta impopulära beslut och samtidigt våga gå före i de internationella sammanhangen.
Om klimattoppmötet i Köpenhamn hösten 2009 inte skulle leda till det genombrott man hoppas på, måste EU våga gå i bräschen för en reglering av de värsta källorna till koldioxidutsläpp, även om man inte får med sig andra stora länder på bindande utsläppsmål. Vi kan inte bara luta oss tillbaka och säga att klimatfrågan är en utbudsfälla där varje förbrukningsminskning här hemma ger ett lägre pris på olja och därmed utsläppsökning där borta. Klimatfrågan kräver politisk vilja och tro på det goda exemplets kraft, inte en axelryckande ekonomistisk navigering genom ett nollsummespel baserat på kortsiktiga utblickar. Kostnadskurvan för klimatförändringarna blir brantare ju längre fram vi går - så vi gör bäst i att vidta åtgärder medan kraft och resurser finns, för ju längre vi väntar desto svårare och mer kostsamma blir åtgärderna.
Se där en av de viktigaste frågorna inför vårens val till Europaparlamentet.
http://www.dagensarena.se/index.php?sid=1&pid=20&tid=2130
http://www.dagensarena.se/text/2008/02/med-graten-i-halsen-for-klimatet
Särskilt den första om Göran Persson och klimatfrågan som politikens stora återkomst(möjlighet) är intressant.
Den får mig att tänka på en kommentar från torsdagens möte om arbetarrörelsen och akademikerna på ABF: varför är vi i socialdemokratin så rädda för att med kraft efterfråga regleringar? Jag vet inte om det alltid är sant men nog är det svårt idag att tala om ny- eller återreglering av marknadssektorer utan att bli stämplad som hårdför, bakåtsträvande socialist/kommunist.
När det gäller klimatfrågan tror jag personligen att reglering är den enda vägen att gå. Som en klok man sa, klimatfrågan kan inte privatiseras. Det är för bekvämt och användbart med tokbilliga flygbiljetter och Ikeasoffor för att folk självmant ska sluta upp med sitt klimatvidriga beteende. Moraliska argument om biosfärens skörhet och ansvaret för kommande generationer kan säkert hjälpa till att vrida efterfrågan lite i mer hållbar riktning, men för de nödvändiga, genomgripande, stora förändringarna krävs modiga politiker som vågar fatta impopulära beslut och samtidigt våga gå före i de internationella sammanhangen.
Om klimattoppmötet i Köpenhamn hösten 2009 inte skulle leda till det genombrott man hoppas på, måste EU våga gå i bräschen för en reglering av de värsta källorna till koldioxidutsläpp, även om man inte får med sig andra stora länder på bindande utsläppsmål. Vi kan inte bara luta oss tillbaka och säga att klimatfrågan är en utbudsfälla där varje förbrukningsminskning här hemma ger ett lägre pris på olja och därmed utsläppsökning där borta. Klimatfrågan kräver politisk vilja och tro på det goda exemplets kraft, inte en axelryckande ekonomistisk navigering genom ett nollsummespel baserat på kortsiktiga utblickar. Kostnadskurvan för klimatförändringarna blir brantare ju längre fram vi går - så vi gör bäst i att vidta åtgärder medan kraft och resurser finns, för ju längre vi väntar desto svårare och mer kostsamma blir åtgärderna.
Se där en av de viktigaste frågorna inför vårens val till Europaparlamentet.
Subscribe to:
Posts (Atom)