Vecka elva

Sportloven var över för säsongen.

Efter tre dagar av mulet väder lossade molnen en last av snö som lade ett decimetertjockt snötäcke över fjällen.

I en ränna ovanför toppliften i Duved släppte bror min på i fallinjen.

Bilden visar hur det såg ut.

Lars Gustafsson - Sprickorna i muren

(Herr Gustafsson själv, Yllet, Familjefesten, Sigismund och En biodlares död)

Sprickorna i muren-böckerna av Lars Gustafsson försöker hävda den individuella erfarenhetens primat gentemot den svenska samhällsmodellen - kapitalistiska produktionsförhållanden och förtryckande byråkratistat - som tuggar i sig den enskildes möjligheter till ett drägligt liv.

Det här är en väldigt bra romansvit. Särskilt den första, den fjärde och den femte boken.

Den fjärde, Sigismund, är min definitiva favorit. Genom fyra parallella handlingar berättas om hur 1) Lars Gustafsson, privatman och huvudperson i den första romanen, har skrivkramp i Berlin och är konstnärligt död 2) konstnärinnan G. får påhälsning av en välklädd delegation från helvetet till vilka hon ställer en önskan om att för en dag få vara en annan människa (bokstavligt talat) 3) fragment ur en science fiction-roman där kung Sigismunds sarkofag i Krakow är en spionapparatur från en främmande galax 4) ett antal VERSALA KOMMENTARER som bryter upp romantexten.

Ställd mot en fond av livsallvar i de andra fyra böckerna älskar jag verkligen Sigismunds lustfyllda (det ÄR ordet) lek med/hyllning till konsten, medkänslan och människan. Romanen kulminerar i ett manifest för romankonsten, där G. i mansgestalt, med kraftfulla skuldror under den svarta skinnjackan, besöker en barndomsvänninna i Berlin.

- Får jag inte bjuda på en vodka, sade hennes gamla barndomsvänninna och höll ett ögonblick sin mycket vita, välvårdade hand på stolsryggen bakom G.
Det var en mycket prydlig, mycket välskött våning. En transistorradio stod i en glashylla. Böcker trängdes på väggarna. Radion berättade om storartade produktionstegringar inom cykelindustrin. Honecker hade öppnat den nya författarkongressen. Klockan visade på en kvart över fyra.
Det milda vinterljuset höll på att övergå i tidig vinterkväll. Lamporna i husen kring Alexanderplatz tändes, en efter en.
Och titta, nu började de första, tveksamma snöflingorna vintern 1973 falla över Tyska Demokratiska Republiken.
Det är det jag har velat. Det är det jag har velat hela tiden, sade målarinnan G. till sig själv:

EN SPEGELVÄRLD

EN SPEGELVÄRLD FÖR ATT SE VAD EN MÄNNISKA ÄR.

- Jag dricker gärna ett glas, sade hon.*

Form och innehåll i perfekt förening. I en mening knyter Gustafsson här samman hela romanserien, och hans svar på vad litteratur är för något är så sublimt enkelt och elegant:

EN SPEGELVÄRLD

EN SPEGELVÄRLD FÖR ATT SE VAD EN MÄNNISKA ÄR.

* Gustafsson, Samlade verk 2, s 630 f.

Klas Östergren: Gangsters

Gentlemen från 1980 läste jag och tyckte mycket om för några år sedan. Gangsters är uppföljaren - utkommen 2005, kraftigt uppskriven i pressen och nominerad till Augustpriset.

Gangsters täcker in tidsperioden mellan Gentlemens slutpunkt och vår nutid, och följer upp några av de trådar som lämnades löst hängande i upplösningen av den första boken. Den berättar vad som hände med Henry Morgan och varför han försvann, och förklarar i vilket sammanhang händelserna ingår. Boken är intressant som både person- och samhällsskildring, och har i sin essens faktiskt en del gemensamt med Lars Gustafssons Sprickorna i muren-böcker (mer om dem ovan).

Klas Östergren har ett självklart skrivsätt, så att jag förlorar mig i handlingen och språket och liksom glömmer bort att det är en text jag läser. Med tanke på ämnet och upplägget är det beundransvärt. Tematiserande samhällsromaner fastnar, enligt min mening, ofta i ett formaliserat och artificiellt uttryck där "citationstecknen" kring berättandet alltför tydligt framträder. Så till exempel hos Lars Gustafsson men inte hos Östergren.

Här följer upptakten till romanens huvudberättelse och samtidigt ett exempel på Östergrens sammansatta och i positiv mening mogna stil:

Att anställa jämförelser som ovan, mellan föreställning och utfall, är för det mesta en ganska meningslös tankelek som kan duga som middagskonversation - "Så trodde vi då, så här blev det..." [---] Dock, alltid uppstår ett gap, mellan förväntan och resultat, avsikt och utgång, mellan mening och konsekvens, då och nu. Det är ett gap som kan vara oemotståndligt lockande, hisnande att betrakta, man kan bara inte låta bli att på darrande ben gå fram till kanten och kika ner för att så fort ögat mätt dess djup och vidd erfara en fullt berättigad svindel. Det är i detta fasansfulla gap som livet utspelas. Om man så vill: gapet mellan de två pärmar som omsluter en roman.

I den här passagen exemplifieras Östergrens flytande och lite ungdomligt slängiga berättarstil (märk särskilt stilsvängen "på darrande ben gå fram till kanten och kika ner") som samtidigt bärs upp av litterärt fullvuxna metaforer: i likhet med till exempel Proust* åskådliggör Östergren livet/tiden med spatiala bilder av djup, höjd och vidd. De hisnande svindelkänslorna står i samklang med romanens komplexa väv av hemliga samtidiga skeenden och planer i utförande, och med det oöverskådliga livet, den obegripliga människan.

*"...en liten vattendroppe bär upp minnets oerhörda byggnad..."; "Jag kände svindel när jag såg alla år under mig - och ändå inne i mig själv - som om jag vore många mil hög."

Humbert

Förra veckans drink döptes, avundsvärt passande, av K till "Humbert". Gin och anasjuice - förföriskt enkelt, svalkande gott. Två gröna korianderblad kröner verket. Humbert Humbert dricker den på verandan i Ramsdale hos fru Haze.