Lars Gustafsson - Sprickorna i muren

(Herr Gustafsson själv, Yllet, Familjefesten, Sigismund och En biodlares död)

Sprickorna i muren-böckerna av Lars Gustafsson försöker hävda den individuella erfarenhetens primat gentemot den svenska samhällsmodellen - kapitalistiska produktionsförhållanden och förtryckande byråkratistat - som tuggar i sig den enskildes möjligheter till ett drägligt liv.

Det här är en väldigt bra romansvit. Särskilt den första, den fjärde och den femte boken.

Den fjärde, Sigismund, är min definitiva favorit. Genom fyra parallella handlingar berättas om hur 1) Lars Gustafsson, privatman och huvudperson i den första romanen, har skrivkramp i Berlin och är konstnärligt död 2) konstnärinnan G. får påhälsning av en välklädd delegation från helvetet till vilka hon ställer en önskan om att för en dag få vara en annan människa (bokstavligt talat) 3) fragment ur en science fiction-roman där kung Sigismunds sarkofag i Krakow är en spionapparatur från en främmande galax 4) ett antal VERSALA KOMMENTARER som bryter upp romantexten.

Ställd mot en fond av livsallvar i de andra fyra böckerna älskar jag verkligen Sigismunds lustfyllda (det ÄR ordet) lek med/hyllning till konsten, medkänslan och människan. Romanen kulminerar i ett manifest för romankonsten, där G. i mansgestalt, med kraftfulla skuldror under den svarta skinnjackan, besöker en barndomsvänninna i Berlin.

- Får jag inte bjuda på en vodka, sade hennes gamla barndomsvänninna och höll ett ögonblick sin mycket vita, välvårdade hand på stolsryggen bakom G.
Det var en mycket prydlig, mycket välskött våning. En transistorradio stod i en glashylla. Böcker trängdes på väggarna. Radion berättade om storartade produktionstegringar inom cykelindustrin. Honecker hade öppnat den nya författarkongressen. Klockan visade på en kvart över fyra.
Det milda vinterljuset höll på att övergå i tidig vinterkväll. Lamporna i husen kring Alexanderplatz tändes, en efter en.
Och titta, nu började de första, tveksamma snöflingorna vintern 1973 falla över Tyska Demokratiska Republiken.
Det är det jag har velat. Det är det jag har velat hela tiden, sade målarinnan G. till sig själv:

EN SPEGELVÄRLD

EN SPEGELVÄRLD FÖR ATT SE VAD EN MÄNNISKA ÄR.

- Jag dricker gärna ett glas, sade hon.*

Form och innehåll i perfekt förening. I en mening knyter Gustafsson här samman hela romanserien, och hans svar på vad litteratur är för något är så sublimt enkelt och elegant:

EN SPEGELVÄRLD

EN SPEGELVÄRLD FÖR ATT SE VAD EN MÄNNISKA ÄR.

* Gustafsson, Samlade verk 2, s 630 f.