Klas Östergren: Gangsters

Gentlemen från 1980 läste jag och tyckte mycket om för några år sedan. Gangsters är uppföljaren - utkommen 2005, kraftigt uppskriven i pressen och nominerad till Augustpriset.

Gangsters täcker in tidsperioden mellan Gentlemens slutpunkt och vår nutid, och följer upp några av de trådar som lämnades löst hängande i upplösningen av den första boken. Den berättar vad som hände med Henry Morgan och varför han försvann, och förklarar i vilket sammanhang händelserna ingår. Boken är intressant som både person- och samhällsskildring, och har i sin essens faktiskt en del gemensamt med Lars Gustafssons Sprickorna i muren-böcker (mer om dem ovan).

Klas Östergren har ett självklart skrivsätt, så att jag förlorar mig i handlingen och språket och liksom glömmer bort att det är en text jag läser. Med tanke på ämnet och upplägget är det beundransvärt. Tematiserande samhällsromaner fastnar, enligt min mening, ofta i ett formaliserat och artificiellt uttryck där "citationstecknen" kring berättandet alltför tydligt framträder. Så till exempel hos Lars Gustafsson men inte hos Östergren.

Här följer upptakten till romanens huvudberättelse och samtidigt ett exempel på Östergrens sammansatta och i positiv mening mogna stil:

Att anställa jämförelser som ovan, mellan föreställning och utfall, är för det mesta en ganska meningslös tankelek som kan duga som middagskonversation - "Så trodde vi då, så här blev det..." [---] Dock, alltid uppstår ett gap, mellan förväntan och resultat, avsikt och utgång, mellan mening och konsekvens, då och nu. Det är ett gap som kan vara oemotståndligt lockande, hisnande att betrakta, man kan bara inte låta bli att på darrande ben gå fram till kanten och kika ner för att så fort ögat mätt dess djup och vidd erfara en fullt berättigad svindel. Det är i detta fasansfulla gap som livet utspelas. Om man så vill: gapet mellan de två pärmar som omsluter en roman.

I den här passagen exemplifieras Östergrens flytande och lite ungdomligt slängiga berättarstil (märk särskilt stilsvängen "på darrande ben gå fram till kanten och kika ner") som samtidigt bärs upp av litterärt fullvuxna metaforer: i likhet med till exempel Proust* åskådliggör Östergren livet/tiden med spatiala bilder av djup, höjd och vidd. De hisnande svindelkänslorna står i samklang med romanens komplexa väv av hemliga samtidiga skeenden och planer i utförande, och med det oöverskådliga livet, den obegripliga människan.

*"...en liten vattendroppe bär upp minnets oerhörda byggnad..."; "Jag kände svindel när jag såg alla år under mig - och ändå inne i mig själv - som om jag vore många mil hög."