Tysk progg

I DN idag* berättas om om den dystra demografiska utvecklingen i Tyskland.

Den traditionella tyska familjepolitiken har baserats på de tre k:na - Kinder, Küche und Kirche - barn, kök och kyrka, och har vilat tungt på tanken att det är kvinnorna som ska ta hand om barn och gamla. Denna familjepolitik har frontalkrockat med den socioekonomiska utvecklingen i Tyskland sedan sjuttiotalet.

På sjuttiotalet sjönk barnafödandet i Tyskland dramatiskt, från nästan två födda barn i snitt per fruktsam kvinna till mindre än ett barn i snitt. "En ny generation utbildade kvinnor ville ut och arbeta. Men i Tyskland har man än idag inte gjort det möjligt att förena familj och yrkesliv", enligt Steffen Kröhnert, demograf i Berlin som DN intervjuat. De höga födelsetalen i DDR sjönk vid murens fall från två barn per kvinna till mindre än ett. Den senaste EU-statistiken visar ett födelsetal i Tyskland på 1,32 barn per kvinna i fruktsam ålder, vilket är bland de lägsta i EU.

Men - den tyska högerkoalitionen har visat sig kunna tänka progressivt. Förra året infördes, efter nordisk förebild, föräldrapenning inklusive två pappamånader.** Och i torsdags den 29 maj beslöt förbundsdagen att den tyska barnomsorgen ska byggas ut. För de yngsta barnen ska 750 000 barnomsorgsplatser skapas under de närmaste fem åren. Från att det i dagsläget endast finns platser för ett fåtal procent av barnen mellan ett och tre år ska man år 2013 ha berett plats för minst en tredjedel.

Det är härligt att höra. Enligt en Sieps-rapport*** från förra året ser man att skillnader i familjepolitik påverkar barnafödandet med så mycket som 0,4 procentenheter, vilket är väldigt mycket i demografiska sammanhang. Den tyska koalitionsregeringen tar till sig av empirin, och låter den traditionella politiska linjen (konservatism) stå tillbaka för en konstruktiv pragmatism grundad i rationell analys.

En positiv förebild för vår svenska högerkoalition, som om den vore lika rationellt proggig nog skulle ha bättre opinionssiffror.

* DN 080531, s. 28-29: "Tysklands befolkning krymper".
** DN 070415: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=639468.
*** SIEPS 2007:3 (Björklund): Does a family-friendly policy raise fertility levels?

Arbetsmarknadspolitiska aspekter

Erik Bengtsson skriver om varför regeringens antifackliga politik kan skada hela samhället.

Martin Lidbom konstaterar att förslaget om obligatorisk a-kassa är en politiskt dödfödd idé.

Man kan fråga sig vad målet för en regerings arbetsmarknadspolitik borde vara. Ett svar är att den, oavsett partifärg, torde utformas så att den verkar för låg arbetslöshet - för att så få som möjligt är arbetslösa, och för att de som ändå blir det kommer tillbaka i arbete så fort som möjligt, och till lägsta möjliga kostnad för individen och samhället.

Den nuvarande regeringens arbetslinje säger sig vilja just detta. I raden av arbetsmarknadspolitiska åtgärder man genomfört vill jag här lyfta fram 1) a-kassornas utökade egenfinansiering med ibland kraftigt höjda avgifter som följd, och 2) den avskaffade avdragsrätten i deklarationen för fackförenings- och a-kasseavgift.

1) Genom höjda egenavgifter till a-kassan ökar rädslan hos facken för att behöva arbeta med att driva in pengar från medlemmar som inte vill eller kan betala avgiften. Man frånhänder sig då den egna administrationen av a-kassan, och kopplingen mellan kassan och facket försvagas. Detta illustrerades inte minst förra året, då ett flertal Saco-förbund lämnade över hanteringen av sin a-kassa till AEA, Akademikernas Erkända A-kassa.

Martin Lidbom påpekar klokt ovan att det är sambandet mellan a-kassa och arbetsmarknadspolitik som motiverar kassornas fackliga anknytning. Fackliga a-kassor är motiverade att arbeta för att medlemmarna snabbt kommer tillbaka i jobb, inte minst för att hålla nere kassornas kostnader. Med tanke på sina överlägsna branschkunskaper lär de dessutom göra detta mer effektivt än en statlig myndighet.

Att bedriva en politik som försvagar kopplingen mellan a-kassan och facket riskerar således att ge en mindre effektiv arbetsmarknadspolitik, med sämre matchning, fortbildning och rörlighet på arbetsmarknaden - faktorer som är viktiga när kraven på omställning ökat och fortsätter att öka i den internationaliserade ekonomin.

2) Det är tydligt, såsom Bengtsson med Olson påpekar ovan, att det medlemsras som följer i den avskaffade avdragsrättens spår motverkar de fackliga organisationernas benägenhet att ta på sig ett brett samhällsansvar. Facklig provinsialism, där vissa löntagargrupper i snävt egenintresse försöker tillskansa sig en så stor del av samhällets resurser som möjligt, inverkar negativt på ekonomin som helhet, eftersom det sker på andra gruppers och intressens bekostnad. Ju fler grupper och intressen arbetsmarknadsorganisationer har att ta hänsyn till, desto bättre blir besluten för samhället som helhet.

Sammantagna verkar alltså dessa reformer i helt fel riktning - minskad arbetsmarknadspolitisk effektivitet till större kostnader (och dessutom med ett möjligt obligatoriskt a-kassemedlemskap i pipieline som inte minst lär undergräva legitimiteten i systemet som helhet eftersom avgifterna blir mindre differentierade och många därför kommer att känna sig orättvist "beskattade" av a-kasseavgiften), ökad arbetslöshetsrisk, och ökad risk för destruktiva fackliga särintressen. Konsekvensen av detta blir att Sverige klarar sig sämre i den internationella ekonomiska konkurrensen.

Ett system med a-kassor knutna till starka fackliga organisationer kan istället stärka Sveriges konkurrenskraft i den globaliserade ekonomin.

vecka arton - Tromsö, Nordnorge

Jag gillar att gå på topptur.

.

.

Först går man upp på en bergstopp.

Sen åker man ner igen.

Vi hade tur med vädret - här står vi på toppen av Styrmanstind, Kvalöya.


Norrut ligger Ishavet.