Martin Lidbom konstaterar att förslaget om obligatorisk a-kassa är en politiskt dödfödd idé.
Man kan fråga sig vad målet för en regerings arbetsmarknadspolitik borde vara. Ett svar är att den, oavsett partifärg, torde utformas så att den verkar för låg arbetslöshet - för att så få som möjligt är arbetslösa, och för att de som ändå blir det kommer tillbaka i arbete så fort som möjligt, och till lägsta möjliga kostnad för individen och samhället.
Den nuvarande regeringens arbetslinje säger sig vilja just detta. I raden av arbetsmarknadspolitiska åtgärder man genomfört vill jag här lyfta fram 1) a-kassornas utökade egenfinansiering med ibland kraftigt höjda avgifter som följd, och 2) den avskaffade avdragsrätten i deklarationen för fackförenings- och a-kasseavgift.
1) Genom höjda egenavgifter till a-kassan ökar rädslan hos facken för att behöva arbeta med att driva in pengar från medlemmar som inte vill eller kan betala avgiften. Man frånhänder sig då den egna administrationen av a-kassan, och kopplingen mellan kassan och facket försvagas. Detta illustrerades inte minst förra året, då ett flertal Saco-förbund lämnade över hanteringen av sin a-kassa till AEA, Akademikernas Erkända A-kassa.
Martin Lidbom påpekar klokt ovan att det är sambandet mellan a-kassa och arbetsmarknadspolitik som motiverar kassornas fackliga anknytning. Fackliga a-kassor är motiverade att arbeta för att medlemmarna snabbt kommer tillbaka i jobb, inte minst för att hålla nere kassornas kostnader. Med tanke på sina överlägsna branschkunskaper lär de dessutom göra detta mer effektivt än en statlig myndighet.
Att bedriva en politik som försvagar kopplingen mellan a-kassan och facket riskerar således att ge en mindre effektiv arbetsmarknadspolitik, med sämre matchning, fortbildning och rörlighet på arbetsmarknaden - faktorer som är viktiga när kraven på omställning ökat och fortsätter att öka i den internationaliserade ekonomin.
2) Det är tydligt, såsom Bengtsson med Olson påpekar ovan, att det medlemsras som följer i den avskaffade avdragsrättens spår motverkar de fackliga organisationernas benägenhet att ta på sig ett brett samhällsansvar. Facklig provinsialism, där vissa löntagargrupper i snävt egenintresse försöker tillskansa sig en så stor del av samhällets resurser som möjligt, inverkar negativt på ekonomin som helhet, eftersom det sker på andra gruppers och intressens bekostnad. Ju fler grupper och intressen arbetsmarknadsorganisationer har att ta hänsyn till, desto bättre blir besluten för samhället som helhet.
Sammantagna verkar alltså dessa reformer i helt fel riktning - minskad arbetsmarknadspolitisk effektivitet till större kostnader (och dessutom med ett möjligt obligatoriskt a-kassemedlemskap i pipieline som inte minst lär undergräva legitimiteten i systemet som helhet eftersom avgifterna blir mindre differentierade och många därför kommer att känna sig orättvist "beskattade" av a-kasseavgiften), ökad arbetslöshetsrisk, och ökad risk för destruktiva fackliga särintressen. Konsekvensen av detta blir att Sverige klarar sig sämre i den internationella ekonomiska konkurrensen.
Ett system med a-kassor knutna till starka fackliga organisationer kan istället stärka Sveriges konkurrenskraft i den globaliserade ekonomin.
No comments:
Post a Comment