Oljeekonomin i den svenska journalistiken

Dagens ledare i Dagens Industri (080729) diskuterar oljeprisets utveckling.

DI förklarar ett antal fenomen som uppträtt den senaste tiden med "prislogikens kraft". På utbudssidan såsom till exempel att Iran dragit sig ur oljerelaterade utvecklingsprojekt, att Venezuela kastat ut regimkritiska oljetekniker; på efterfrågesidan exempelvis att efterfrågan på bensinslukande stadsjeepar störtdyker och att investeringarna i vind- och solkraft är rekordhöga.

Och ur detta extrapoleras den triviala och förnumstiga plattityden "marknadsekonomin är mycket bättre på att hantera resurserna än de politiska beslutsfattarna". Oljeekonomiernas makthavare funderar, tror DI, när nu signaler om avstannande oljeprisutveckling har dykt upp, säkert redan över hur man ska kunna upprätthålla eller öka framtida produktion.

Jo, det är väl ett rimligt antagande. Och? DI skuggboxas.

Den intressanta frågan handlar om hur vi på politisk väg och på global nivå ska kunna styra produktion/konsumtion av olja, för att inte rusa blint in i ett potentiellt mycket kostsamt och rentav farligt framtida klimat.

"Prislogiken" är ju möjlig att påverka på politisk väg, och den politiska faktorn spelar sannolikt roll för investerares beslut att satsa på förnyelsebar energi. Om vi inte sett någon politisk diskussion om klimatförändringarna och omställning till en koldioxidneutral ekonomi tror jag knappast att intresset för miljövänlig energi skulle varit lika stort, eftersom förväntan om energisektorns framtida struktur då skulle sett annorlunda ut. Bara "hotet" om en koldioxidskatt, till exempel, tror jag om det upplevs som tillräckligt påtagligt kan ha en effekt på energiinvesteringarnas riktning.

För att travestera DI:s diskussionsnivå: Genom regleringar (t.ex. skatter) kan vi på politisk väg styra utbud och efterfrågan av varor och tjänster, exempelvis i det fall då marknadspriset av en given aktivitet inte står i paritet med de konsekvenser (exempelvis för den fysiska miljön, nu eller i framtiden) aktiviteten ger upphov till. Oljan är ju här ett solklart fall.

Ett annat är priset på arbetskraft. Varför uppstod fackföreningar och strejkrätt, DI? För att "marknadsekonomin är mycket bättre på att hantera resurserna än de politiska beslutsfattarna"?

I skuggan av Nabokov

... och eftersom det är Pridefestival i stan coming up och jag precis refererat till Vladimir Nabokov måste jag ju bara ta tillfället i akt och länka till nedanstående artikel om Nabokovs yngre bror Sergey.

Fascinerande, gripande, välskriven och ett måste för nabokovianer såväl som för ofrälse.

http://archive.salon.com/books/feature/2000/05/17/nabokov/print.html

"I think that Nabokov often tries to be inhumanly secure, and confident, and happy, and unregretful," Wood observes. "If he pulled that off, he would be a monster. It's a fine thing to try -- and an even finer thing to fail."
...

PSL - rockjournalistikens Nabokov

Ibland kan man få för sig att fundera lite över varför vissa saker tilltalar en och varför vissa inte gör det.

Jag har alltid gillat Per Sinding Larsens musikjournalistik. Samma med hans nuvarande syssla, bloggen PSL hos svt.se, och särskilt då inslagen "Minnen med:". I "Minnen med" gräver PSL fram musikaliska godbitar ur tevehistorien, och de är ofta sevärda, men det bästa med inslagen tycker jag hur de presenteras.

PSL sitter framför sin imponerande skivsamling och introducerar klippen i sällskap av och i dialog med sina två barn Otto och Astrid.

I samspelet mellan PSL och barnen uppstår exakt den intelligenta, milt komiskt-ironiska lätthet som jag älskar hos Nabokov. PSL odlar på sitt område, musikjournalistiken, samma slags lätt distanserade, naivt geniala tonfall som Nabokov odlar på sitt, litteraturen. Den lekfulla trivsamhet som uppstår är oemotståndlig.

Tonfall är helt enkelt avgörande för vad jag gillar och inte:
http://blogg.svt.se/psl/2007/11/01/minnen-med-the-latin-kings/

Att göra vad som förväntas av en

Eftersom jag har skägg, spelar westerngitarr och gillar Steinbecks Vredens druvor borde jag ju överraska mig själv med att inte anskaffa en fyra-cdbox med Merle Haggard.

Men han är så bra att jag inte kan låta bli.

Nu kan jag ju sitta i mitt föräldrahem efter lite för många semesterdagar spenderade här, och till den gråååååtande steelgitarren i House of Memories sjunga med i texten:

My house is a prison
where memories surround me
there's no place to hide
where memories won't find me

My house of memories
is all I own
I'm all alone
in my house of memories

Solen sjunker i skogen under de annalkande åskmolnen, luften är mättad av fuktighet som väller in genom den öppna balkongdörren. I min behagsjuka leda överröstar jag de högröstade sommargästerna nere på grusvägen med Merle. Han ekar över nejden.