Ibland kan man få för sig att fundera lite över varför vissa saker tilltalar en och varför vissa inte gör det.
Jag har alltid gillat Per Sinding Larsens musikjournalistik. Samma med hans nuvarande syssla, bloggen PSL hos svt.se, och särskilt då inslagen "Minnen med:". I "Minnen med" gräver PSL fram musikaliska godbitar ur tevehistorien, och de är ofta sevärda, men det bästa med inslagen tycker jag hur de presenteras.
PSL sitter framför sin imponerande skivsamling och introducerar klippen i sällskap av och i dialog med sina två barn Otto och Astrid.
I samspelet mellan PSL och barnen uppstår exakt den intelligenta, milt komiskt-ironiska lätthet som jag älskar hos Nabokov. PSL odlar på sitt område, musikjournalistiken, samma slags lätt distanserade, naivt geniala tonfall som Nabokov odlar på sitt, litteraturen. Den lekfulla trivsamhet som uppstår är oemotståndlig.
Tonfall är helt enkelt avgörande för vad jag gillar och inte:
http://blogg.svt.se/psl/2007/11/01/minnen-med-the-latin-kings/
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Va? Per Sinding Larsen en bra journalist? Du överraskar mig. (Vilket förstås inte är något dåligt.)
Jag tänkte också på Nabokov i samband med "vad är bra" och vad som tilltalar mig idag. Jag satt på stranden och läste Marisha Pessls "Fördjupade studier i katastroffysik", en irriterande och pretentiös kvinno-bestseller om en flicka/ung kvinna vars mor är död och lever ett kringflackande liv i USA med sin far som är universitetslärare på diverse obskyra colleges. Pessls stil är "intellektuell" och belamrad med en massa långsökta liknelser, litterära referenser, och för att "dölja" att hon inte har något att berätta eller någon stil att tala om, proppar hon in rika och häftiga personer, men inte på ett välskrivet sätt, utan hon sätter bara in fenomen som "filmstjärna", "Harvard", etc, och verkar förvänta sig att förekomsten (eller snarare, omnämnandet!) av imponerande saker i en roman ska göra romanen imponerande.
Jag tänkte att Nabokov var tvärtom: han kunde skriva om misslyckade, smått sorgliga personer men skrev fantastiskt och därför är hans böcker stor litteratur. Han behövde inte ta till knep som att klämma in fenomenen "filmstjärna" och "Harvard", för han kunde skriva fantastiskt om otvättade invandrare i Berlin (såväl som privilegierad, sofistikerad St Petersburgöverklass som läser Byron och klär sig snyggt).
Jag tänker på beskrivningen i The Luzhin Defense av en passkontrollant som flimrar förbi och som, flikar Nabokov in i en bisats, "säkert hade en otvättad fru hemma och barn med irriterande utslag". Eller nåt i den stilen, och betydligt mer välformulerat. Ett exempel på hög kvalitet (eller vad som tilltalar mig) är det i alla fall.
Post a Comment