Sportloven var över för säsongen.
Efter tre dagar av mulet väder lossade molnen en last av snö som lade ett decimetertjockt snötäcke över fjällen.
I en ränna ovanför toppliften i Duved släppte bror min på i fallinjen.
Bilden visar hur det såg ut.
Monday, March 17, 2008
Vecka elva
Sportloven var över för säsongen.
Efter tre dagar av mulet väder lossade molnen en last av snö som lade ett decimetertjockt snötäcke över fjällen.
I en ränna ovanför toppliften i Duved släppte bror min på i fallinjen.
Bilden visar hur det såg ut.
Lars Gustafsson - Sprickorna i muren
(Herr Gustafsson själv, Yllet, Familjefesten, Sigismund och En biodlares död)
Sprickorna i muren-böckerna av Lars Gustafsson försöker hävda den individuella erfarenhetens primat gentemot den svenska samhällsmodellen - kapitalistiska produktionsförhållanden och förtryckande byråkratistat - som tuggar i sig den enskildes möjligheter till ett drägligt liv.
Det här är en väldigt bra romansvit. Särskilt den första, den fjärde och den femte boken.
Den fjärde, Sigismund, är min definitiva favorit. Genom fyra parallella handlingar berättas om hur 1) Lars Gustafsson, privatman och huvudperson i den första romanen, har skrivkramp i Berlin och är konstnärligt död 2) konstnärinnan G. får påhälsning av en välklädd delegation från helvetet till vilka hon ställer en önskan om att för en dag få vara en annan människa (bokstavligt talat) 3) fragment ur en science fiction-roman där kung Sigismunds sarkofag i Krakow är en spionapparatur från en främmande galax 4) ett antal VERSALA KOMMENTARER som bryter upp romantexten.
Ställd mot en fond av livsallvar i de andra fyra böckerna älskar jag verkligen Sigismunds lustfyllda (det ÄR ordet) lek med/hyllning till konsten, medkänslan och människan. Romanen kulminerar i ett manifest för romankonsten, där G. i mansgestalt, med kraftfulla skuldror under den svarta skinnjackan, besöker en barndomsvänninna i Berlin.
- Får jag inte bjuda på en vodka, sade hennes gamla barndomsvänninna och höll ett ögonblick sin mycket vita, välvårdade hand på stolsryggen bakom G.
Det var en mycket prydlig, mycket välskött våning. En transistorradio stod i en glashylla. Böcker trängdes på väggarna. Radion berättade om storartade produktionstegringar inom cykelindustrin. Honecker hade öppnat den nya författarkongressen. Klockan visade på en kvart över fyra.
Det milda vinterljuset höll på att övergå i tidig vinterkväll. Lamporna i husen kring Alexanderplatz tändes, en efter en.
Och titta, nu började de första, tveksamma snöflingorna vintern 1973 falla över Tyska Demokratiska Republiken.
Det är det jag har velat. Det är det jag har velat hela tiden, sade målarinnan G. till sig själv:
EN SPEGELVÄRLD
EN SPEGELVÄRLD FÖR ATT SE VAD EN MÄNNISKA ÄR.
- Jag dricker gärna ett glas, sade hon.*
Form och innehåll i perfekt förening. I en mening knyter Gustafsson här samman hela romanserien, och hans svar på vad litteratur är för något är så sublimt enkelt och elegant:
EN SPEGELVÄRLD
EN SPEGELVÄRLD FÖR ATT SE VAD EN MÄNNISKA ÄR.
* Gustafsson, Samlade verk 2, s 630 f.
Sprickorna i muren-böckerna av Lars Gustafsson försöker hävda den individuella erfarenhetens primat gentemot den svenska samhällsmodellen - kapitalistiska produktionsförhållanden och förtryckande byråkratistat - som tuggar i sig den enskildes möjligheter till ett drägligt liv.
Det här är en väldigt bra romansvit. Särskilt den första, den fjärde och den femte boken.
Den fjärde, Sigismund, är min definitiva favorit. Genom fyra parallella handlingar berättas om hur 1) Lars Gustafsson, privatman och huvudperson i den första romanen, har skrivkramp i Berlin och är konstnärligt död 2) konstnärinnan G. får påhälsning av en välklädd delegation från helvetet till vilka hon ställer en önskan om att för en dag få vara en annan människa (bokstavligt talat) 3) fragment ur en science fiction-roman där kung Sigismunds sarkofag i Krakow är en spionapparatur från en främmande galax 4) ett antal VERSALA KOMMENTARER som bryter upp romantexten.
Ställd mot en fond av livsallvar i de andra fyra böckerna älskar jag verkligen Sigismunds lustfyllda (det ÄR ordet) lek med/hyllning till konsten, medkänslan och människan. Romanen kulminerar i ett manifest för romankonsten, där G. i mansgestalt, med kraftfulla skuldror under den svarta skinnjackan, besöker en barndomsvänninna i Berlin.
- Får jag inte bjuda på en vodka, sade hennes gamla barndomsvänninna och höll ett ögonblick sin mycket vita, välvårdade hand på stolsryggen bakom G.
Det var en mycket prydlig, mycket välskött våning. En transistorradio stod i en glashylla. Böcker trängdes på väggarna. Radion berättade om storartade produktionstegringar inom cykelindustrin. Honecker hade öppnat den nya författarkongressen. Klockan visade på en kvart över fyra.
Det milda vinterljuset höll på att övergå i tidig vinterkväll. Lamporna i husen kring Alexanderplatz tändes, en efter en.
Och titta, nu började de första, tveksamma snöflingorna vintern 1973 falla över Tyska Demokratiska Republiken.
Det är det jag har velat. Det är det jag har velat hela tiden, sade målarinnan G. till sig själv:
EN SPEGELVÄRLD
EN SPEGELVÄRLD FÖR ATT SE VAD EN MÄNNISKA ÄR.
- Jag dricker gärna ett glas, sade hon.*
Form och innehåll i perfekt förening. I en mening knyter Gustafsson här samman hela romanserien, och hans svar på vad litteratur är för något är så sublimt enkelt och elegant:
EN SPEGELVÄRLD
EN SPEGELVÄRLD FÖR ATT SE VAD EN MÄNNISKA ÄR.
* Gustafsson, Samlade verk 2, s 630 f.
Klas Östergren: Gangsters
Gentlemen från 1980 läste jag och tyckte mycket om för några år sedan. Gangsters är uppföljaren - utkommen 2005, kraftigt uppskriven i pressen och nominerad till Augustpriset.
Gangsters täcker in tidsperioden mellan Gentlemens slutpunkt och vår nutid, och följer upp några av de trådar som lämnades löst hängande i upplösningen av den första boken. Den berättar vad som hände med Henry Morgan och varför han försvann, och förklarar i vilket sammanhang händelserna ingår. Boken är intressant som både person- och samhällsskildring, och har i sin essens faktiskt en del gemensamt med Lars Gustafssons Sprickorna i muren-böcker (mer om dem ovan).
Klas Östergren har ett självklart skrivsätt, så att jag förlorar mig i handlingen och språket och liksom glömmer bort att det är en text jag läser. Med tanke på ämnet och upplägget är det beundransvärt. Tematiserande samhällsromaner fastnar, enligt min mening, ofta i ett formaliserat och artificiellt uttryck där "citationstecknen" kring berättandet alltför tydligt framträder. Så till exempel hos Lars Gustafsson men inte hos Östergren.
Här följer upptakten till romanens huvudberättelse och samtidigt ett exempel på Östergrens sammansatta och i positiv mening mogna stil:
Att anställa jämförelser som ovan, mellan föreställning och utfall, är för det mesta en ganska meningslös tankelek som kan duga som middagskonversation - "Så trodde vi då, så här blev det..." [---] Dock, alltid uppstår ett gap, mellan förväntan och resultat, avsikt och utgång, mellan mening och konsekvens, då och nu. Det är ett gap som kan vara oemotståndligt lockande, hisnande att betrakta, man kan bara inte låta bli att på darrande ben gå fram till kanten och kika ner för att så fort ögat mätt dess djup och vidd erfara en fullt berättigad svindel. Det är i detta fasansfulla gap som livet utspelas. Om man så vill: gapet mellan de två pärmar som omsluter en roman.
I den här passagen exemplifieras Östergrens flytande och lite ungdomligt slängiga berättarstil (märk särskilt stilsvängen "på darrande ben gå fram till kanten och kika ner") som samtidigt bärs upp av litterärt fullvuxna metaforer: i likhet med till exempel Proust* åskådliggör Östergren livet/tiden med spatiala bilder av djup, höjd och vidd. De hisnande svindelkänslorna står i samklang med romanens komplexa väv av hemliga samtidiga skeenden och planer i utförande, och med det oöverskådliga livet, den obegripliga människan.
*"...en liten vattendroppe bär upp minnets oerhörda byggnad..."; "Jag kände svindel när jag såg alla år under mig - och ändå inne i mig själv - som om jag vore många mil hög."
Gangsters täcker in tidsperioden mellan Gentlemens slutpunkt och vår nutid, och följer upp några av de trådar som lämnades löst hängande i upplösningen av den första boken. Den berättar vad som hände med Henry Morgan och varför han försvann, och förklarar i vilket sammanhang händelserna ingår. Boken är intressant som både person- och samhällsskildring, och har i sin essens faktiskt en del gemensamt med Lars Gustafssons Sprickorna i muren-böcker (mer om dem ovan).
Klas Östergren har ett självklart skrivsätt, så att jag förlorar mig i handlingen och språket och liksom glömmer bort att det är en text jag läser. Med tanke på ämnet och upplägget är det beundransvärt. Tematiserande samhällsromaner fastnar, enligt min mening, ofta i ett formaliserat och artificiellt uttryck där "citationstecknen" kring berättandet alltför tydligt framträder. Så till exempel hos Lars Gustafsson men inte hos Östergren.
Här följer upptakten till romanens huvudberättelse och samtidigt ett exempel på Östergrens sammansatta och i positiv mening mogna stil:
Att anställa jämförelser som ovan, mellan föreställning och utfall, är för det mesta en ganska meningslös tankelek som kan duga som middagskonversation - "Så trodde vi då, så här blev det..." [---] Dock, alltid uppstår ett gap, mellan förväntan och resultat, avsikt och utgång, mellan mening och konsekvens, då och nu. Det är ett gap som kan vara oemotståndligt lockande, hisnande att betrakta, man kan bara inte låta bli att på darrande ben gå fram till kanten och kika ner för att så fort ögat mätt dess djup och vidd erfara en fullt berättigad svindel. Det är i detta fasansfulla gap som livet utspelas. Om man så vill: gapet mellan de två pärmar som omsluter en roman.
I den här passagen exemplifieras Östergrens flytande och lite ungdomligt slängiga berättarstil (märk särskilt stilsvängen "på darrande ben gå fram till kanten och kika ner") som samtidigt bärs upp av litterärt fullvuxna metaforer: i likhet med till exempel Proust* åskådliggör Östergren livet/tiden med spatiala bilder av djup, höjd och vidd. De hisnande svindelkänslorna står i samklang med romanens komplexa väv av hemliga samtidiga skeenden och planer i utförande, och med det oöverskådliga livet, den obegripliga människan.
*"...en liten vattendroppe bär upp minnets oerhörda byggnad..."; "Jag kände svindel när jag såg alla år under mig - och ändå inne i mig själv - som om jag vore många mil hög."
Sunday, March 02, 2008
Humbert
Förra veckans drink döptes, avundsvärt passande, av K till "Humbert". Gin och anasjuice - förföriskt enkelt, svalkande gott. Två gröna korianderblad kröner verket. Humbert Humbert dricker den på verandan i Ramsdale hos fru Haze.
Friday, February 29, 2008
Vladimir Nabokov: Lolita
I efterordet till Lolita formulerar Nabokov kärnfullt vad romankonst handlar om:
For me a work of fiction exists only insofar as it affords me what I shall bluntly call aestethic bliss, that is a sense of being somehow, somewhere, connected with other states of being where art (curiosity, tenderness, kindness, ecstasy) is the norm.
En av de scener i Lolita där detta extrapoleras starkast tycker jag (i likhet också med Nabokov) är när Humbert Humbert alldeles i slutet av romanen drar sig till minnes en episod från en av de otaliga bilfärderna med Dolly. Humbert Humbert har drabbats av åksjuka och stannat på en liten bergsväg. När han går fram mot kanten utspelar sig följande.As I approached the friendly abyss, I grew aware of a melodious unity of sounds rising like vapor from from a small mining town that lay at my feet. [---] And soon I realized that all these sounds were of one nature, that no other sounds but these came from the streets of the transparent town, with the women at home and the men away. Reader! What I heard was but the melody of children at play, nothing but that and so limpid was the air that within this vapor of blended vocies, majestic and minute, remote and magically near, frank and divinely enigmatic - one could hear now and then, as if released, an almost articulate spur of vivid laughter, or the crack of a bat, or the clatter of a toy wagon, but it was all really too far for the eye to distinguish any movement in the lightly etched streets. I stood listening to that musical vibration from my lofty slope, to those flashes of separate cries with a kind of demure murmur for background, and then I knew that the hopelessly poignant thing was not Lolita's absence from my side, but the absence of her voice from that concord.
En bitterljuv episod, besläktad till exempel med den sublima scen i slutet av Brokeback mountain när Ennis efter många år minns omfamnandet av Jack en kväll vid elden i Wyoming, eller med de bästa stunderna i Agneta Pleijels roman Lord Nevermore. Ett i bästa mening Proustskt ögonblick.
John Le Carré - en frekvensanalys
Under mina studieår har det hänt att jag fått följa med hem till nya bekantskapers föräldrahem.
Första anhalt har för mig då alltid varit bokhyllan. Jag är nämligen intresserad av bokhyllor som vetenskapliga artefakter. Låt oss säga utifrån ett bourdieuskt perspektiv.
En bokhylla säger ju en del om vilka sociokulturella kategorier vi kan sortera in människor i. När det gäller föräldrar till universitetsstudenter har, vågar jag nog påstå, majoriteten bokhyllor (och jag kommenterar här inte eventuella normativa problem kring detta faktum). En intressant fråga vi då kan ställa oss är - inom vilka litterära gränser rör sig studentföräldrars böcker?
Utifrån empiriska studier, vars urval är begränsat men ändå, tror jag, hyfsat representativt, är det en bok som återkommer särskilt ofta: John Le Carrés "Den lilla trumslagarflickan" (1983), i en inbunden utgåva i guldgult skyddslag med svart text. Oavsett om hyllinnehållet sedan spänner mellan, säg, Le Carré och Proust/Musil/Broch/Robbe-Grillet/etc eller Le Carré och Coelho/Marklund/Sheldon/etc, är just "Den lilla trumslagarflickan" den minsta gemensamma nämnare som förenar i stort sett alla de studentföräldrabokhyllor jag förstulet betittat genom åren.
Jag vill rentav drista mig till att lansera en hypotes: I kategorin studentföräldrar födda på 1940- och 1950- talet är John Le Carrés "Den lilla trumslagarflickan" i utgåvan med guldgult skyddsomslag och svart text Sveriges mest spridda bok, näst Bibeln.
Ett antal följdfrågor uppenbarar ju sig omedelbart, såsom: Varför är just "Den lilla trumslagarflickan" oftast förekommande bok? Vad handlar den om, och kan handlingen förklara dess spridning? Vräkte bokrean 1984 ut Le Carré till fyndpris? Har boken ett tilltal och ett rykte som möjliggjorde en mycket bred sociokulturell identifikation med den under 1980-talet?
Om ni har upplysningar, hör gärna av er.
Första anhalt har för mig då alltid varit bokhyllan. Jag är nämligen intresserad av bokhyllor som vetenskapliga artefakter. Låt oss säga utifrån ett bourdieuskt perspektiv.
En bokhylla säger ju en del om vilka sociokulturella kategorier vi kan sortera in människor i. När det gäller föräldrar till universitetsstudenter har, vågar jag nog påstå, majoriteten bokhyllor (och jag kommenterar här inte eventuella normativa problem kring detta faktum). En intressant fråga vi då kan ställa oss är - inom vilka litterära gränser rör sig studentföräldrars böcker?
Utifrån empiriska studier, vars urval är begränsat men ändå, tror jag, hyfsat representativt, är det en bok som återkommer särskilt ofta: John Le Carrés "Den lilla trumslagarflickan" (1983), i en inbunden utgåva i guldgult skyddslag med svart text. Oavsett om hyllinnehållet sedan spänner mellan, säg, Le Carré och Proust/Musil/Broch/Robbe-Grillet/etc eller Le Carré och Coelho/Marklund/Sheldon/etc, är just "Den lilla trumslagarflickan" den minsta gemensamma nämnare som förenar i stort sett alla de studentföräldrabokhyllor jag förstulet betittat genom åren.
Jag vill rentav drista mig till att lansera en hypotes: I kategorin studentföräldrar födda på 1940- och 1950- talet är John Le Carrés "Den lilla trumslagarflickan" i utgåvan med guldgult skyddsomslag och svart text Sveriges mest spridda bok, näst Bibeln.
Ett antal följdfrågor uppenbarar ju sig omedelbart, såsom: Varför är just "Den lilla trumslagarflickan" oftast förekommande bok? Vad handlar den om, och kan handlingen förklara dess spridning? Vräkte bokrean 1984 ut Le Carré till fyndpris? Har boken ett tilltal och ett rykte som möjliggjorde en mycket bred sociokulturell identifikation med den under 1980-talet?
Om ni har upplysningar, hör gärna av er.
A propos förra inläggets titel*
Det här är helt obegripligt.
För det första är Lars Gustafssons Sprickorna i muren-svit, som utgör band två av fyrabandshärligheten LG:s samlade, ett centralt skönlitterärt verk för alla som är intresserade av svensk modernitets- och samhällsskildring under sextio- och sjuttiotalet, tillika suveränt bra skriven sådan. Inte för att band ett, tre och fyra är mindre intressanta - de innehåller LG:s poesi (stundtals briljant, alltid läsvärd), några nittonhundraåttio- och nittiotalsromaner (svenskhet/vemod) samt hans samhällsfilosoferande skrifter (ointressanta som samhällsfilosofi men läsvärda som välskrivna tidsdokument).
Tyvärr ingår inte en av Lasses bästa romaner, Tennisspelarna, i samlingen. Synd, för den har räddat dagen för otaliga vänsterliberala, Ivy League-fetischerande, fulbrightaspirerande ynglingar.
Det är säkert därför LG:s samlade inte sålde.
*) Som är en parafras på fjärde kapitlets titel i Sprickorna i muren-svitens första del, Herr Gustafsson själv.
För det första är Lars Gustafssons Sprickorna i muren-svit, som utgör band två av fyrabandshärligheten LG:s samlade, ett centralt skönlitterärt verk för alla som är intresserade av svensk modernitets- och samhällsskildring under sextio- och sjuttiotalet, tillika suveränt bra skriven sådan. Inte för att band ett, tre och fyra är mindre intressanta - de innehåller LG:s poesi (stundtals briljant, alltid läsvärd), några nittonhundraåttio- och nittiotalsromaner (svenskhet/vemod) samt hans samhällsfilosoferande skrifter (ointressanta som samhällsfilosofi men läsvärda som välskrivna tidsdokument).
Tyvärr ingår inte en av Lasses bästa romaner, Tennisspelarna, i samlingen. Synd, för den har räddat dagen för otaliga vänsterliberala, Ivy League-fetischerande, fulbrightaspirerande ynglingar.
Det är säkert därför LG:s samlade inte sålde.
*) Som är en parafras på fjärde kapitlets titel i Sprickorna i muren-svitens första del, Herr Gustafsson själv.
En privatman, mindre framgångsrik, vid nollnolltalets slut
Parabel: jag kokar elvakaffe varje hemmadag. Jag stänger av plattan när mockabryggaren pipit klart. Sedan står jag vid spisen och vispar energiskt mjölk med en ballongvisp av trä i en liten teflonkastrull. Jag vispar och vispar men det går ju inte att skumma mellanmjölksjäveln. Resultatet blir en muterad för stark kaffelattevariant med lite sunkigt, salivbubbligt skum längs koppens kanter.
Här har du ditt liv, privatman.
Här har du ditt liv, privatman.
Tuesday, February 19, 2008
Vladimir Nabokov: Skratt i mörkret
I sin sedvanliga suveränt raffinerade stil skriver Nabokov om Albert Albinus, Bildungsbürger (konstkritiker) med tolvrumsvåning i Berlin, som bedrar sin hustru med den unga biografvärdinnan och, visar det sig, lycksökerskan Margot Peters. Tillsammans med sin före detta älskare Axel Rex försöker hon lura av Albinus hans pengar, men det är först när Albinus blir blind som han upptäcker hennes verkliga avsikter.
Boken anses, förstår jag, som en sämre och underutvecklad version av Lolita, Nabokovs mest lästa bok. Helt orättvist enligt min mening - Skratt i mörkret behandlar ju temat "kärleken är blind", medan Lolita diskuterar åldrande och oslagbart humoristiskt exploaterar det gamla Europas fäbless för den nya världen.
Men temata är av underordnat intresse när jag läser Nabokov. För mig ligger nöjet i den sublima stilen - lättheten i tilltalet, ironin och det underbara språket. Nabokov för mig är således framför allt en upplevelse av form.
Boken anses, förstår jag, som en sämre och underutvecklad version av Lolita, Nabokovs mest lästa bok. Helt orättvist enligt min mening - Skratt i mörkret behandlar ju temat "kärleken är blind", medan Lolita diskuterar åldrande och oslagbart humoristiskt exploaterar det gamla Europas fäbless för den nya världen.
Men temata är av underordnat intresse när jag läser Nabokov. För mig ligger nöjet i den sublima stilen - lättheten i tilltalet, ironin och det underbara språket. Nabokov för mig är således framför allt en upplevelse av form.
Tuesday, July 18, 2006
Postmodernismen och det tragiska
En av de senaste årens bästa definitioner på skillnaden mellan modernism och postmodernism ger Terry Eagleton i sin bok After Theory från 2003:
"Den moderna tidsåldern minns fortfarande det förgångnas sanningar, och förfäktar dem trots att den vet att deras grund är undanryckt – modernismen upptäcker att den fasta marken i själva verket är en hängbro över en avgrund, och försöker till varje pris besvärja denna. Det postmoderna däremot, minns inga sanningar och befinner sig helt naturligt i tomma luften, utan att alls efterfråga fast mark. Vi befinner oss i det postmodernas posttragiska värld."
(Terry Eagleton, After Theory, London: Allen Lane, 2003)
"Den moderna tidsåldern minns fortfarande det förgångnas sanningar, och förfäktar dem trots att den vet att deras grund är undanryckt – modernismen upptäcker att den fasta marken i själva verket är en hängbro över en avgrund, och försöker till varje pris besvärja denna. Det postmoderna däremot, minns inga sanningar och befinner sig helt naturligt i tomma luften, utan att alls efterfråga fast mark. Vi befinner oss i det postmodernas posttragiska värld."
(Terry Eagleton, After Theory, London: Allen Lane, 2003)
Subscribe to:
Posts (Atom)