PSL igen

PSL analyserar hockeyfrillans ursprung och genes i andra halvan av klippet (ha!).

http://blogg.svt.se/llc/2008/09/25/minnen-med-hockeyfrillan/

Väldigt bra och underhållande.

Ekdal på spåret

Niklas Ekdal är inte en av mina favoritskribenter.

Men ibland formulerar han sig koncist. Som till exempel i DN i söndags.

"I nöden prövas principerna. Administrationen i Washington, den fria marknadsekonomins förespråkare nummer ett, har tvingats till ingripanden som skulle få vänsterekonomer att rodna. Vinsterna var privata så länge lånefesten ångade på, men förlusterna socialiseras." (DN 080921)

Word. Klart uttryckt om varför vi bör formulera en ny politik för finansmarknaderna.

Internationalize or die

Under en lunch i veckan kommenterade en före detta kollega den pågående krisen i de fackliga medlemstalen helt lakoniskt så här: "Internationalize or die".

Apropå detta läste jag bland annat två artiklar som Olle Sahlström, författare och ex-ombudsman på LO, skrivit nyligen:

http://www.ollesahlstrom.se/index2.php?page=1&ar_id=124

http://www.ollesahlstrom.se/index2.php?page=1&ar_id=123

Sahlström har också kommit ut med en ny bok, I skuggan av en storhetstid, där han diskuterar den europeiska fackföreningsrörelsens kristillstånd. Den verkar väldigt spännande.

Det är inte bara medlemstalen som fallit drastiskt de senaste femton-tjugo åren, skriver Sahlström. Vi ser också en kris för själva fackets idé. Sahlström formulerar det med orden "Organisera - men för vad, för vilken idé?".

På många håll och särskilt i Sverige, skriver han, har facken förstelnats och blivit till myndighetsliknande serviceorganisationer för passiva medlemmar. Den fackliga modell vi nu ser långsamt kollapsa är en institutionell och politisk ordning som vuxit fram ur en specifik, men numera förfluten, historisk situation. Detta faktum har facken inte tillräckligt hörsammat, menar Sahlström. Konsekvensen blir krympande fackförbund och handfallna ombudsmän och fackliga ledare.

Det tycks onekligen som att facken i mångt och mycket saknar tydlig kompass inför framtiden. Man står rådvill inför den historiska uppförsbacke man ser framför sig. De idébärande aktörerna, de, som någon klokt formulerade det, "organisatoriska intellektuella" - fackliga förtroendevalda, ombudsmän, utredare, m.fl. - verkar i ett syrefattigt ideologiskt rum med fördragna gardiner.

Sahlströms huvudtes är att det som saknas är en förnyad gräsrotsrörelse.* Och visst låter det rimligt - om inte rötterna får någon näring, vissnar och dör förr eller senare de vackra blommorna och bladen. Det som är befriande med Sahlströms diskussion är att han faktiskt lyckas ge prov på några, i mitt tycke, relativt lovande strategiska och ideologiska utsikter.

Den internationella fackliga scenen är den stora inspirationen för Sahlström. Han talar med rätta om det fantastiska i hur spanska CCOO år 2005 på kort tid lyckades utverka amnesti åt 600 000 illegala migrantarbetare så att de blev en del av den reguljära arbetsmarknaden i Spanien. Och om långtradarchaufförer i Nordeuropa som genom multinationella aktioner organiserade av transportarbetarföreningarnas lokalavdelningar lyckats åstadkomma en transnationell samling kring fackliga grundfrågor som solidaritet och enighet.

Sahlström nämner också de europeiska företagsråden som en potentiellt framtida aktionsområde: "om de företag i Europa som kan bilda ett företagsråd också gjorde det på initativ av de fackliga organisationerna, skulle en facklig arena skapas med ca 40 000 fackliga ledamöter för företag som anställer fler än 24 miljoner arbetare". Just de europeiska företagsråden är definitivt ett forum att arbeta för, och direktivet om desamma revideras för tillfället av EU-kommissionen. Här finns chans för verklig förnyelse av det europeiska fackliga landskapet.

"Arbetarrörelsen är död", skriver Sahlström medvetet provocerande såklart. Kanske kan det vara en vits att verkligen riva de gamla byggnaderna för att ur ruinerna bygga något nytt. Detta nya måste i mitt tycke framhäva arbetets fortsatt centrala roll i samhällslivet, i de nya former det tar sig efter "den tredje industriella revolutionen", transnationalisering av ekonomin, etc. Men man måste också satsa på den europeiska dimensionen, och bejaka det som Sahlström skriver om europeiska avtal: "en matta av lokalt förankrade och gränsöverskridande nätverk genom vilket innehållet i ett europeiskt avtal skulle kunna växa fram underifrån genom aktionsgrupper, seminarier, hemsidor och maillistor."

Viss aktivistromantik oakttad, är detta en väg att pröva framöver. Internationaliseras eller dö, det kan ligga något i det.

*Medförfattare till den mest citerade artikeln är också Ingemar Lindberg
-

Klimatfrågan kräver regleringar

Två läsvärda texter från den stundtals intressanta sidan Dagens Arena:

http://www.dagensarena.se/index.php?sid=1&pid=20&tid=2130

http://www.dagensarena.se/text/2008/02/med-graten-i-halsen-for-klimatet

Särskilt den första om Göran Persson och klimatfrågan som politikens stora återkomst(möjlighet) är intressant.

Den får mig att tänka på en kommentar från torsdagens möte om arbetarrörelsen och akademikerna på ABF: varför är vi i socialdemokratin så rädda för att med kraft efterfråga regleringar? Jag vet inte om det alltid är sant men nog är det svårt idag att tala om ny- eller återreglering av marknadssektorer utan att bli stämplad som hårdför, bakåtsträvande socialist/kommunist.

När det gäller klimatfrågan tror jag personligen att reglering är den enda vägen att gå. Som en klok man sa, klimatfrågan kan inte privatiseras. Det är för bekvämt och användbart med tokbilliga flygbiljetter och Ikeasoffor för att folk självmant ska sluta upp med sitt klimatvidriga beteende. Moraliska argument om biosfärens skörhet och ansvaret för kommande generationer kan säkert hjälpa till att vrida efterfrågan lite i mer hållbar riktning, men för de nödvändiga, genomgripande, stora förändringarna krävs modiga politiker som vågar fatta impopulära beslut och samtidigt våga gå före i de internationella sammanhangen.

Om klimattoppmötet i Köpenhamn hösten 2009 inte skulle leda till det genombrott man hoppas på, måste EU våga gå i bräschen för en reglering av de värsta källorna till koldioxidutsläpp, även om man inte får med sig andra stora länder på bindande utsläppsmål. Vi kan inte bara luta oss tillbaka och säga att klimatfrågan är en utbudsfälla där varje förbrukningsminskning här hemma ger ett lägre pris på olja och därmed utsläppsökning där borta. Klimatfrågan kräver politisk vilja och tro på det goda exemplets kraft, inte en axelryckande ekonomistisk navigering genom ett nollsummespel baserat på kortsiktiga utblickar. Kostnadskurvan för klimatförändringarna blir brantare ju längre fram vi går - så vi gör bäst i att vidta åtgärder medan kraft och resurser finns, för ju längre vi väntar desto svårare och mer kostsamma blir åtgärderna.

Se där en av de viktigaste frågorna inför vårens val till Europaparlamentet.

Dagens tonalitet

Första måndagståget från Göteborg till Stockholm avgick 05.08. Det är tidigt, särskilt efter en helg med musikfestival och sena nätter. Men idag var slentrianbloggaren ovanligt vaken under resan.

Tur det, för i Herrljunga gick solen upp bakom tunna moln vid horisonten och husfasaderna belystes av ett kusligt, flourescerande sken som såg ut att emanera nedifrån, ur marken.

Inte en själ syntes till, och det började regna. Bortom de rostiga industriskjulen längs spåret återkastade den tunga svenska sensommargrönskan solljuset. Tågets plötsliga, utdragna acceleration genom den kranka, öde morgonen var som ett anslag över strängarna på ett instrument.

Ett Tristanackord på Västgötaslätten, 05:49.

Best Western

Gillar i vanliga fall inte att göra listor men idag gör jag en ändå.

Bäst på Way Out West:

1. Fleet Foxes
2. Hederos och Hellberg
3. Broder Daniel
4. Grinderman
5. Sonic Youth

Genast blir jag missnöjd och vill kasta om ordningen. Jag hade kunnat sätta alla de tre första på förstaplatsen, egentligen. Ogillar listor.

Oljeekonomin i den svenska journalistiken

Dagens ledare i Dagens Industri (080729) diskuterar oljeprisets utveckling.

DI förklarar ett antal fenomen som uppträtt den senaste tiden med "prislogikens kraft". På utbudssidan såsom till exempel att Iran dragit sig ur oljerelaterade utvecklingsprojekt, att Venezuela kastat ut regimkritiska oljetekniker; på efterfrågesidan exempelvis att efterfrågan på bensinslukande stadsjeepar störtdyker och att investeringarna i vind- och solkraft är rekordhöga.

Och ur detta extrapoleras den triviala och förnumstiga plattityden "marknadsekonomin är mycket bättre på att hantera resurserna än de politiska beslutsfattarna". Oljeekonomiernas makthavare funderar, tror DI, när nu signaler om avstannande oljeprisutveckling har dykt upp, säkert redan över hur man ska kunna upprätthålla eller öka framtida produktion.

Jo, det är väl ett rimligt antagande. Och? DI skuggboxas.

Den intressanta frågan handlar om hur vi på politisk väg och på global nivå ska kunna styra produktion/konsumtion av olja, för att inte rusa blint in i ett potentiellt mycket kostsamt och rentav farligt framtida klimat.

"Prislogiken" är ju möjlig att påverka på politisk väg, och den politiska faktorn spelar sannolikt roll för investerares beslut att satsa på förnyelsebar energi. Om vi inte sett någon politisk diskussion om klimatförändringarna och omställning till en koldioxidneutral ekonomi tror jag knappast att intresset för miljövänlig energi skulle varit lika stort, eftersom förväntan om energisektorns framtida struktur då skulle sett annorlunda ut. Bara "hotet" om en koldioxidskatt, till exempel, tror jag om det upplevs som tillräckligt påtagligt kan ha en effekt på energiinvesteringarnas riktning.

För att travestera DI:s diskussionsnivå: Genom regleringar (t.ex. skatter) kan vi på politisk väg styra utbud och efterfrågan av varor och tjänster, exempelvis i det fall då marknadspriset av en given aktivitet inte står i paritet med de konsekvenser (exempelvis för den fysiska miljön, nu eller i framtiden) aktiviteten ger upphov till. Oljan är ju här ett solklart fall.

Ett annat är priset på arbetskraft. Varför uppstod fackföreningar och strejkrätt, DI? För att "marknadsekonomin är mycket bättre på att hantera resurserna än de politiska beslutsfattarna"?

I skuggan av Nabokov

... och eftersom det är Pridefestival i stan coming up och jag precis refererat till Vladimir Nabokov måste jag ju bara ta tillfället i akt och länka till nedanstående artikel om Nabokovs yngre bror Sergey.

Fascinerande, gripande, välskriven och ett måste för nabokovianer såväl som för ofrälse.

http://archive.salon.com/books/feature/2000/05/17/nabokov/print.html

"I think that Nabokov often tries to be inhumanly secure, and confident, and happy, and unregretful," Wood observes. "If he pulled that off, he would be a monster. It's a fine thing to try -- and an even finer thing to fail."
...

PSL - rockjournalistikens Nabokov

Ibland kan man få för sig att fundera lite över varför vissa saker tilltalar en och varför vissa inte gör det.

Jag har alltid gillat Per Sinding Larsens musikjournalistik. Samma med hans nuvarande syssla, bloggen PSL hos svt.se, och särskilt då inslagen "Minnen med:". I "Minnen med" gräver PSL fram musikaliska godbitar ur tevehistorien, och de är ofta sevärda, men det bästa med inslagen tycker jag hur de presenteras.

PSL sitter framför sin imponerande skivsamling och introducerar klippen i sällskap av och i dialog med sina två barn Otto och Astrid.

I samspelet mellan PSL och barnen uppstår exakt den intelligenta, milt komiskt-ironiska lätthet som jag älskar hos Nabokov. PSL odlar på sitt område, musikjournalistiken, samma slags lätt distanserade, naivt geniala tonfall som Nabokov odlar på sitt, litteraturen. Den lekfulla trivsamhet som uppstår är oemotståndlig.

Tonfall är helt enkelt avgörande för vad jag gillar och inte:
http://blogg.svt.se/psl/2007/11/01/minnen-med-the-latin-kings/

Att göra vad som förväntas av en

Eftersom jag har skägg, spelar westerngitarr och gillar Steinbecks Vredens druvor borde jag ju överraska mig själv med att inte anskaffa en fyra-cdbox med Merle Haggard.

Men han är så bra att jag inte kan låta bli.

Nu kan jag ju sitta i mitt föräldrahem efter lite för många semesterdagar spenderade här, och till den gråååååtande steelgitarren i House of Memories sjunga med i texten:

My house is a prison
where memories surround me
there's no place to hide
where memories won't find me

My house of memories
is all I own
I'm all alone
in my house of memories

Solen sjunker i skogen under de annalkande åskmolnen, luften är mättad av fuktighet som väller in genom den öppna balkongdörren. I min behagsjuka leda överröstar jag de högröstade sommargästerna nere på grusvägen med Merle. Han ekar över nejden.

Det reala

På sistone har jag haft lite av en Lacan-revival.

Jag tänkte skriva några inlägg om den här på bloggen. För att sparka igång det hela ska jag börja med att bjuda på min semesters sublima objekt: spricklinjen Vikariatet i Samnerödsbergen, Uddevalla.

Vikariatet är en femton meter hög spricka som skär ett nästintill perfekt vertikalt snitt rakt genom den annars helt släta, överhängande klippväggen. Titta bara:

Sprickan är inte möjlig att säkra med kilar så istället finns fem borrbultar längs vägen.

Fem borrbultar på femton meter resulterar i vad man väl får beteckna som en sparsamt bultad led. Fem bultar räcker - det finns ingen större risk för markfall - men faller man, faller man låååångt.

Lägg till detta att själva klättringen är riktigt ihållande. Aldrig riktigt tung, men helt utan vettiga vilor. Bultarna klipps dessutom från allt tyngre positioner, och den fjärde bulten är värst - den korsklipps från en tung laybacklåsning på dåliga fotsteg. Därefter kommer ledens krux - ytterligare tre tunga laybackflytt tills man når en underbar brevlåda. Förhoppningsvis har man då tillräckligt med kraft kvar för att kunna klippa femte bulten, kliva upp i nischen och toppa ur.

Det hela ger en led som är klart mentalt utmanande. Jag handsvettas när jag tänker på den, och får lätta fjärilar i magen. Då blir den tyvärr dubbelt så svår, eftersom jag får svårare att slappna av i rörelserna, och därför blir mycket mera pumpad i underarmarna, vilket bara ökar stressen, och så faller jag av.

Under kommande veckors semester på västkusten tänker jag återigen försöka klättra Vikariatet, kanske Uddevallas finaste led.

Fan, jag blir nervös bara jag tänker på det. Har du några tips, Agneta Sjödin?

och apropå föregående inlägg...

...så läste jag att Villy Bergström, f d riksbankschef, sa så här på ett seminarium om inflation som SNS anordnade i maj:

Jag vill påstå att den redan är här, inflationen. Och då tänker jag inte på KPI (konsumentprisindex) för där har inte de senaste två decenniernas uppgångar synts, utan i ett vidare begrepp. Ser man däremot till spekulationsbubblor och effekterna av dessa så lever inflationen i högsta grad. Det finns två bubblor att tala om, It-bubblan som bekämpades med en extrem penningpolitik och fastighets-bubblan som just nu håller på att brisera och där man drar ner räntorna. Nästa bubbla kan ha med de spekulativa inslagen som finns när det gäller exempelvis livsmedel, spannmål, metaller och olja.* [sic - sannolikt slarvigt transkriberat av SNS]

Inflationen i Sverige i maj var den högsta uppmätta sedan 1993.** Helt i linje med Bergströms tes ovan så är det priserna på framför allt livsmedel och olja som rusar. Men är det fråga om spekulationsdriven inflation?

Paul Krugman, ekonomiprofessor vid Princeton, skriver att den enda möjligheten för att en oljebubbla ska kunna uppstå är att olja lagras. Matematiken bakom en utdragen oljebubbla är tveksam, menar Krugman:

Say the demand elasticity is -.06, and that you believe that the current price is 40% above the level at which end-use demand equals supply. Then you have to believe that 2 million barrels a day is disappearing into secret hoards somewhere — secret, because it’s not showing up in the OECD inventory data. That’s a lot of oil.***

Och BP:s styrelseordförande Peter Sutherland tycks vara inne på samma linje:

Det finns alltid ett visst mått av spekulation på alla marknader. Men det här är framförallt en fråga om utbud. Kapaciteten ligger bara marginellt över den totala konsumtionen vilket driver upp priserna. Problemet är bland annat att det investeras för lite för att få fram ny kapacitet.****

Och när det gäller livsmedelspriserna brukar ju den stigande efterfrågan på spannmål för biobränslen, högre transportkostnader samt ökad asiatisk efterfrågan sägas vara sådant som driver på prisstegringen.

Men, som författaren och politiske kommentatorn William Pfaff pedagogiskt visade i International Herald Tribune i april: många hedgefonder är aktiva i varubranscherna, bland annat medelst sk. futurer. På CME-marknaden i Chicago har antalet kontrakt ökat med 20 procent sedan årsskiftet 07/08 och närmar sig nu en miljon kontrakt om dagen - en ökning som snart överträffar hela förra årets. Pfaff:

The argument sometimes is made that this speculation is unimportant because the futures speculators will never take delivery; but this is precisely the problem. It is why this speculation is highly destructive of the true market.

Futures purchases of agricultural commodities classically have been the means by which a limited number of traders stabilized future commodity prices and enabled farmers to finance themselves through future sales.

Speculative purchases have no other purpose than to make money for the speculators, who hold their contracts to drive up current prices with the intention not of selling the commodities on the real future market, but of unloading their holdings onto an artificially inflated market, at the expense of the ultimate consumer. Even the general public can now play the speculative game; most banks offer investment funds specializing in metals, oil and, more recently, food products.*****

Det är häpnadsväckande, skriver Pfaff vidare, att regeringar och internationella finansiella institutioner gjort så lite för att kontrollera eller förhindra "denna parasitiska och antisociala praktik".

För att kunna komma fram till ett politiskt svar på denna utveckling är det helt klart angeläget att reda ut vad som förefaller vara en motsättning mellan finansiell och real ekonomi. Vad vi borde intressera oss för är alltså finanskapital och finansmarknader istället för att kasta pajer i globaliseringsfrågan.

För övrigt blir jag glad att IHT, visserligen på kolumnistplats men ändå, släpper fram synpunkter som Pfaffs.

* http://www.sns.se/zino.aspx?articleID=1439. Min kursivering.
** http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=778329.
*** http://krugman.blogs.nytimes.com/2008/05/13/more-on-oil-and-speculation/.
**** http://www.e24.se/branscher/artikel_526297.e24.
***** http://www.iht.com/articles/2008/04/16/opinion/edpfaff.php.

Finanskapitalet

Björn Elmbrandt gör här ett tappert försök att lyfta en viktig debatt om finansmarknaderna.

Tidningsartikeln han refererar till är anmärkningsvärd - en debattartikel i franska Le Monde underskriven av tungviktare såsom bland andra före detta kommissionsordförandena Delors och Santer, Tysklands f d förbundskansler Helmut Schmidt, f d statsministrarna Persson, Lipponen, Jospin, Rasmussen, samt f d finansministrarna Eichel, Nuder, m fl.*

Artikeln uppmärksammar de internationella finansmarknaderna och den stadigt ökande ekonomiska makt de utövar. Värdet av det globala finanskapitalet beräknas vara ungefär femton gånger större än världens samlade BNP.

Samtidigt är finansmarknaderna oftast minimalt reglerade och otillräckligt övervakade, menar författarna. Under de senaste 20 åren har allt fler mycket komplexa finansiella produkter utvecklats, såsom exempelvis vidareförsäljning av tvivelaktigt förpackade bolånerelaterade skulder. De ledande riskbedömningsfirmorna har bedömt dessa produkter som relativt riskfria. Ägarna har befunnit sig långt bort från de konsekvenser deras ekonomiska beslut fört med sig.

Problemen på finansmarknaderna har inte minst manifesterats i den senaste tidens kris på den amerikanska bolånemarknaden, vars effekter nu tydligt börjar synas också i den globala realekonomin. Lägger man samman de amerikanska hushållens, finansiella och icke-finansiella företagens, samt den amerikanska regeringens skulder, uppgår de till tre gånger USA:s BNP, eller dubbelt så mycket som vid börskraschen 1929. Vi kan också se resultatet i det historiskt höga oljepriset, som författarna menar bland annat beror på finansiell spekulation i oljeprishöjningar.

Utvecklingen är kort sagt klart oroväckande och det är helt rätt av Elmbrant att beklaga bristen på debatt kring frågan i Sverige. Denna tystnad är dock provinsiell, med tanke på att den före detta danske statsministern Poul Nyrup Rasmussen ägnat det senaste året åt ett smärre korståg jorden runt i finansmarknadsfrågan, och att bland andra Europafacket intensivt har diskuterat problemet alltsedan sin kongress i maj förra året. De flesta svenska globaliseringsdebattörerna lägger som vanligt alltför mycket tid på fel frågor - globalisering ja ja ja eller globalisering nej nej nej - istället för att utifrån en grundlig analys av empirin föra fram nyanserade argument om vilket innehåll globaliseringen bör ges.

Frågan om hur man formulerar en genomtänkt handlingsstrategi för hur det internationella finanskapitalet kan regleras och styras, är jämte arbetskraftens rörlighet kanske den viktigaste att lyfta inför nästa års val till Europaparlamentet. Den är också central i ett större spörsmål om socialdemokratins relation till globaliseringen, där förvirringen på de flesta håll är stor.

*Le Monde 080522 "La finance folle ne doit pas nous gouverner".

Tysk progg

I DN idag* berättas om om den dystra demografiska utvecklingen i Tyskland.

Den traditionella tyska familjepolitiken har baserats på de tre k:na - Kinder, Küche und Kirche - barn, kök och kyrka, och har vilat tungt på tanken att det är kvinnorna som ska ta hand om barn och gamla. Denna familjepolitik har frontalkrockat med den socioekonomiska utvecklingen i Tyskland sedan sjuttiotalet.

På sjuttiotalet sjönk barnafödandet i Tyskland dramatiskt, från nästan två födda barn i snitt per fruktsam kvinna till mindre än ett barn i snitt. "En ny generation utbildade kvinnor ville ut och arbeta. Men i Tyskland har man än idag inte gjort det möjligt att förena familj och yrkesliv", enligt Steffen Kröhnert, demograf i Berlin som DN intervjuat. De höga födelsetalen i DDR sjönk vid murens fall från två barn per kvinna till mindre än ett. Den senaste EU-statistiken visar ett födelsetal i Tyskland på 1,32 barn per kvinna i fruktsam ålder, vilket är bland de lägsta i EU.

Men - den tyska högerkoalitionen har visat sig kunna tänka progressivt. Förra året infördes, efter nordisk förebild, föräldrapenning inklusive två pappamånader.** Och i torsdags den 29 maj beslöt förbundsdagen att den tyska barnomsorgen ska byggas ut. För de yngsta barnen ska 750 000 barnomsorgsplatser skapas under de närmaste fem åren. Från att det i dagsläget endast finns platser för ett fåtal procent av barnen mellan ett och tre år ska man år 2013 ha berett plats för minst en tredjedel.

Det är härligt att höra. Enligt en Sieps-rapport*** från förra året ser man att skillnader i familjepolitik påverkar barnafödandet med så mycket som 0,4 procentenheter, vilket är väldigt mycket i demografiska sammanhang. Den tyska koalitionsregeringen tar till sig av empirin, och låter den traditionella politiska linjen (konservatism) stå tillbaka för en konstruktiv pragmatism grundad i rationell analys.

En positiv förebild för vår svenska högerkoalition, som om den vore lika rationellt proggig nog skulle ha bättre opinionssiffror.

* DN 080531, s. 28-29: "Tysklands befolkning krymper".
** DN 070415: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=639468.
*** SIEPS 2007:3 (Björklund): Does a family-friendly policy raise fertility levels?

Arbetsmarknadspolitiska aspekter

Erik Bengtsson skriver om varför regeringens antifackliga politik kan skada hela samhället.

Martin Lidbom konstaterar att förslaget om obligatorisk a-kassa är en politiskt dödfödd idé.

Man kan fråga sig vad målet för en regerings arbetsmarknadspolitik borde vara. Ett svar är att den, oavsett partifärg, torde utformas så att den verkar för låg arbetslöshet - för att så få som möjligt är arbetslösa, och för att de som ändå blir det kommer tillbaka i arbete så fort som möjligt, och till lägsta möjliga kostnad för individen och samhället.

Den nuvarande regeringens arbetslinje säger sig vilja just detta. I raden av arbetsmarknadspolitiska åtgärder man genomfört vill jag här lyfta fram 1) a-kassornas utökade egenfinansiering med ibland kraftigt höjda avgifter som följd, och 2) den avskaffade avdragsrätten i deklarationen för fackförenings- och a-kasseavgift.

1) Genom höjda egenavgifter till a-kassan ökar rädslan hos facken för att behöva arbeta med att driva in pengar från medlemmar som inte vill eller kan betala avgiften. Man frånhänder sig då den egna administrationen av a-kassan, och kopplingen mellan kassan och facket försvagas. Detta illustrerades inte minst förra året, då ett flertal Saco-förbund lämnade över hanteringen av sin a-kassa till AEA, Akademikernas Erkända A-kassa.

Martin Lidbom påpekar klokt ovan att det är sambandet mellan a-kassa och arbetsmarknadspolitik som motiverar kassornas fackliga anknytning. Fackliga a-kassor är motiverade att arbeta för att medlemmarna snabbt kommer tillbaka i jobb, inte minst för att hålla nere kassornas kostnader. Med tanke på sina överlägsna branschkunskaper lär de dessutom göra detta mer effektivt än en statlig myndighet.

Att bedriva en politik som försvagar kopplingen mellan a-kassan och facket riskerar således att ge en mindre effektiv arbetsmarknadspolitik, med sämre matchning, fortbildning och rörlighet på arbetsmarknaden - faktorer som är viktiga när kraven på omställning ökat och fortsätter att öka i den internationaliserade ekonomin.

2) Det är tydligt, såsom Bengtsson med Olson påpekar ovan, att det medlemsras som följer i den avskaffade avdragsrättens spår motverkar de fackliga organisationernas benägenhet att ta på sig ett brett samhällsansvar. Facklig provinsialism, där vissa löntagargrupper i snävt egenintresse försöker tillskansa sig en så stor del av samhällets resurser som möjligt, inverkar negativt på ekonomin som helhet, eftersom det sker på andra gruppers och intressens bekostnad. Ju fler grupper och intressen arbetsmarknadsorganisationer har att ta hänsyn till, desto bättre blir besluten för samhället som helhet.

Sammantagna verkar alltså dessa reformer i helt fel riktning - minskad arbetsmarknadspolitisk effektivitet till större kostnader (och dessutom med ett möjligt obligatoriskt a-kassemedlemskap i pipieline som inte minst lär undergräva legitimiteten i systemet som helhet eftersom avgifterna blir mindre differentierade och många därför kommer att känna sig orättvist "beskattade" av a-kasseavgiften), ökad arbetslöshetsrisk, och ökad risk för destruktiva fackliga särintressen. Konsekvensen av detta blir att Sverige klarar sig sämre i den internationella ekonomiska konkurrensen.

Ett system med a-kassor knutna till starka fackliga organisationer kan istället stärka Sveriges konkurrenskraft i den globaliserade ekonomin.

vecka arton - Tromsö, Nordnorge

Jag gillar att gå på topptur.

.

.

Först går man upp på en bergstopp.

Sen åker man ner igen.

Vi hade tur med vädret - här står vi på toppen av Styrmanstind, Kvalöya.


Norrut ligger Ishavet.

vecka fjorton

Meterdjup nysnö i Andermatt, Schweiz.

Vecka elva

Sportloven var över för säsongen.

Efter tre dagar av mulet väder lossade molnen en last av snö som lade ett decimetertjockt snötäcke över fjällen.

I en ränna ovanför toppliften i Duved släppte bror min på i fallinjen.

Bilden visar hur det såg ut.

Lars Gustafsson - Sprickorna i muren

(Herr Gustafsson själv, Yllet, Familjefesten, Sigismund och En biodlares död)

Sprickorna i muren-böckerna av Lars Gustafsson försöker hävda den individuella erfarenhetens primat gentemot den svenska samhällsmodellen - kapitalistiska produktionsförhållanden och förtryckande byråkratistat - som tuggar i sig den enskildes möjligheter till ett drägligt liv.

Det här är en väldigt bra romansvit. Särskilt den första, den fjärde och den femte boken.

Den fjärde, Sigismund, är min definitiva favorit. Genom fyra parallella handlingar berättas om hur 1) Lars Gustafsson, privatman och huvudperson i den första romanen, har skrivkramp i Berlin och är konstnärligt död 2) konstnärinnan G. får påhälsning av en välklädd delegation från helvetet till vilka hon ställer en önskan om att för en dag få vara en annan människa (bokstavligt talat) 3) fragment ur en science fiction-roman där kung Sigismunds sarkofag i Krakow är en spionapparatur från en främmande galax 4) ett antal VERSALA KOMMENTARER som bryter upp romantexten.

Ställd mot en fond av livsallvar i de andra fyra böckerna älskar jag verkligen Sigismunds lustfyllda (det ÄR ordet) lek med/hyllning till konsten, medkänslan och människan. Romanen kulminerar i ett manifest för romankonsten, där G. i mansgestalt, med kraftfulla skuldror under den svarta skinnjackan, besöker en barndomsvänninna i Berlin.

- Får jag inte bjuda på en vodka, sade hennes gamla barndomsvänninna och höll ett ögonblick sin mycket vita, välvårdade hand på stolsryggen bakom G.
Det var en mycket prydlig, mycket välskött våning. En transistorradio stod i en glashylla. Böcker trängdes på väggarna. Radion berättade om storartade produktionstegringar inom cykelindustrin. Honecker hade öppnat den nya författarkongressen. Klockan visade på en kvart över fyra.
Det milda vinterljuset höll på att övergå i tidig vinterkväll. Lamporna i husen kring Alexanderplatz tändes, en efter en.
Och titta, nu började de första, tveksamma snöflingorna vintern 1973 falla över Tyska Demokratiska Republiken.
Det är det jag har velat. Det är det jag har velat hela tiden, sade målarinnan G. till sig själv:

EN SPEGELVÄRLD

EN SPEGELVÄRLD FÖR ATT SE VAD EN MÄNNISKA ÄR.

- Jag dricker gärna ett glas, sade hon.*

Form och innehåll i perfekt förening. I en mening knyter Gustafsson här samman hela romanserien, och hans svar på vad litteratur är för något är så sublimt enkelt och elegant:

EN SPEGELVÄRLD

EN SPEGELVÄRLD FÖR ATT SE VAD EN MÄNNISKA ÄR.

* Gustafsson, Samlade verk 2, s 630 f.

Klas Östergren: Gangsters

Gentlemen från 1980 läste jag och tyckte mycket om för några år sedan. Gangsters är uppföljaren - utkommen 2005, kraftigt uppskriven i pressen och nominerad till Augustpriset.

Gangsters täcker in tidsperioden mellan Gentlemens slutpunkt och vår nutid, och följer upp några av de trådar som lämnades löst hängande i upplösningen av den första boken. Den berättar vad som hände med Henry Morgan och varför han försvann, och förklarar i vilket sammanhang händelserna ingår. Boken är intressant som både person- och samhällsskildring, och har i sin essens faktiskt en del gemensamt med Lars Gustafssons Sprickorna i muren-böcker (mer om dem ovan).

Klas Östergren har ett självklart skrivsätt, så att jag förlorar mig i handlingen och språket och liksom glömmer bort att det är en text jag läser. Med tanke på ämnet och upplägget är det beundransvärt. Tematiserande samhällsromaner fastnar, enligt min mening, ofta i ett formaliserat och artificiellt uttryck där "citationstecknen" kring berättandet alltför tydligt framträder. Så till exempel hos Lars Gustafsson men inte hos Östergren.

Här följer upptakten till romanens huvudberättelse och samtidigt ett exempel på Östergrens sammansatta och i positiv mening mogna stil:

Att anställa jämförelser som ovan, mellan föreställning och utfall, är för det mesta en ganska meningslös tankelek som kan duga som middagskonversation - "Så trodde vi då, så här blev det..." [---] Dock, alltid uppstår ett gap, mellan förväntan och resultat, avsikt och utgång, mellan mening och konsekvens, då och nu. Det är ett gap som kan vara oemotståndligt lockande, hisnande att betrakta, man kan bara inte låta bli att på darrande ben gå fram till kanten och kika ner för att så fort ögat mätt dess djup och vidd erfara en fullt berättigad svindel. Det är i detta fasansfulla gap som livet utspelas. Om man så vill: gapet mellan de två pärmar som omsluter en roman.

I den här passagen exemplifieras Östergrens flytande och lite ungdomligt slängiga berättarstil (märk särskilt stilsvängen "på darrande ben gå fram till kanten och kika ner") som samtidigt bärs upp av litterärt fullvuxna metaforer: i likhet med till exempel Proust* åskådliggör Östergren livet/tiden med spatiala bilder av djup, höjd och vidd. De hisnande svindelkänslorna står i samklang med romanens komplexa väv av hemliga samtidiga skeenden och planer i utförande, och med det oöverskådliga livet, den obegripliga människan.

*"...en liten vattendroppe bär upp minnets oerhörda byggnad..."; "Jag kände svindel när jag såg alla år under mig - och ändå inne i mig själv - som om jag vore många mil hög."

Humbert

Förra veckans drink döptes, avundsvärt passande, av K till "Humbert". Gin och anasjuice - förföriskt enkelt, svalkande gott. Två gröna korianderblad kröner verket. Humbert Humbert dricker den på verandan i Ramsdale hos fru Haze.

Vladimir Nabokov: Lolita

I efterordet till Lolita formulerar Nabokov kärnfullt vad romankonst handlar om:

For me a work of fiction exists only insofar as it affords me what I shall bluntly call aestethic bliss, that is a sense of being somehow, somewhere, connected with other states of being where art (curiosity, tenderness, kindness, ecstasy) is the norm.

En av de scener i Lolita där detta extrapoleras starkast tycker jag (i likhet också med Nabokov) är när Humbert Humbert alldeles i slutet av romanen drar sig till minnes en episod från en av de otaliga bilfärderna med Dolly. Humbert Humbert har drabbats av åksjuka och stannat på en liten bergsväg. När han går fram mot kanten utspelar sig följande.

As I approached the friendly abyss, I grew aware of a melodious unity of sounds rising like vapor from from a small mining town that lay at my feet. [---] And soon I realized that all these sounds were of one nature, that no other sounds but these came from the streets of the transparent town, with the women at home and the men away. Reader! What I heard was but the melody of children at play, nothing but that and so limpid was the air that within this vapor of blended vocies, majestic and minute, remote and magically near, frank and divinely enigmatic - one could hear now and then, as if released, an almost articulate spur of vivid laughter, or the crack of a bat, or the clatter of a toy wagon, but it was all really too far for the eye to distinguish any movement in the lightly etched streets. I stood listening to that musical vibration from my lofty slope, to those flashes of separate cries with a kind of demure murmur for background, and then I knew that the hopelessly poignant thing was not Lolita's absence from my side, but the absence of her voice from that concord.

En bitterljuv episod, besläktad till exempel med den sublima scen i slutet av Brokeback mountain när Ennis efter många år minns omfamnandet av Jack en kväll vid elden i Wyoming, eller med de bästa stunderna i Agneta Pleijels roman Lord Nevermore. Ett i bästa mening Proustskt ögonblick.

John Le Carré - en frekvensanalys

Under mina studieår har det hänt att jag fått följa med hem till nya bekantskapers föräldrahem.

Första anhalt har för mig då alltid varit bokhyllan. Jag är nämligen intresserad av bokhyllor som vetenskapliga artefakter. Låt oss säga utifrån ett bourdieuskt perspektiv.

En bokhylla säger ju en del om vilka sociokulturella kategorier vi kan sortera in människor i. När det gäller föräldrar till universitetsstudenter har, vågar jag nog påstå, majoriteten bokhyllor (och jag kommenterar här inte eventuella normativa problem kring detta faktum). En intressant fråga vi då kan ställa oss är - inom vilka litterära gränser rör sig studentföräldrars böcker?

Utifrån empiriska studier, vars urval är begränsat men ändå, tror jag, hyfsat representativt, är det en bok som återkommer särskilt ofta: John Le Carrés "Den lilla trumslagarflickan" (1983), i en inbunden utgåva i guldgult skyddslag med svart text. Oavsett om hyllinnehållet sedan spänner mellan, säg, Le Carré och Proust/Musil/Broch/Robbe-Grillet/etc eller Le Carré och Coelho/Marklund/Sheldon/etc, är just "Den lilla trumslagarflickan" den minsta gemensamma nämnare som förenar i stort sett alla de studentföräldrabokhyllor jag förstulet betittat genom åren.

Jag vill rentav drista mig till att lansera en hypotes: I kategorin studentföräldrar födda på 1940- och 1950- talet är John Le Carrés "Den lilla trumslagarflickan" i utgåvan med guldgult skyddsomslag och svart text Sveriges mest spridda bok, näst Bibeln.

Ett antal följdfrågor uppenbarar ju sig omedelbart, såsom: Varför är just "Den lilla trumslagarflickan" oftast förekommande bok? Vad handlar den om, och kan handlingen förklara dess spridning? Vräkte bokrean 1984 ut Le Carré till fyndpris? Har boken ett tilltal och ett rykte som möjliggjorde en mycket bred sociokulturell identifikation med den under 1980-talet?

Om ni har upplysningar, hör gärna av er.

A propos förra inläggets titel*

Det här är helt obegripligt.

För det första är Lars Gustafssons Sprickorna i muren-svit, som utgör band två av fyrabandshärligheten LG:s samlade, ett centralt skönlitterärt verk för alla som är intresserade av svensk modernitets- och samhällsskildring under sextio- och sjuttiotalet, tillika suveränt bra skriven sådan. Inte för att band ett, tre och fyra är mindre intressanta - de innehåller LG:s poesi (stundtals briljant, alltid läsvärd), några nittonhundraåttio- och nittiotalsromaner (svenskhet/vemod) samt hans samhällsfilosoferande skrifter (ointressanta som samhällsfilosofi men läsvärda som välskrivna tidsdokument).

Tyvärr ingår inte en av Lasses bästa romaner, Tennisspelarna, i samlingen. Synd, för den har räddat dagen för otaliga vänsterliberala, Ivy League-fetischerande, fulbrightaspirerande ynglingar.

Det är säkert därför LG:s samlade inte sålde.

*) Som är en parafras på fjärde kapitlets titel i Sprickorna i muren-svitens första del, Herr Gustafsson själv.

En privatman, mindre framgångsrik, vid nollnolltalets slut

Parabel: jag kokar elvakaffe varje hemmadag. Jag stänger av plattan när mockabryggaren pipit klart. Sedan står jag vid spisen och vispar energiskt mjölk med en ballongvisp av trä i en liten teflonkastrull. Jag vispar och vispar men det går ju inte att skumma mellanmjölksjäveln. Resultatet blir en muterad för stark kaffelattevariant med lite sunkigt, salivbubbligt skum längs koppens kanter.
Här har du ditt liv, privatman.

Vladimir Nabokov: Skratt i mörkret

I sin sedvanliga suveränt raffinerade stil skriver Nabokov om Albert Albinus, Bildungsbürger (konstkritiker) med tolvrumsvåning i Berlin, som bedrar sin hustru med den unga biografvärdinnan och, visar det sig, lycksökerskan Margot Peters. Tillsammans med sin före detta älskare Axel Rex försöker hon lura av Albinus hans pengar, men det är först när Albinus blir blind som han upptäcker hennes verkliga avsikter.

Boken anses, förstår jag, som en sämre och underutvecklad version av Lolita, Nabokovs mest lästa bok. Helt orättvist enligt min mening - Skratt i mörkret behandlar ju temat "kärleken är blind", medan Lolita diskuterar åldrande och oslagbart humoristiskt exploaterar det gamla Europas fäbless för den nya världen.

Men temata är av underordnat intresse när jag läser Nabokov. För mig ligger nöjet i den sublima stilen - lättheten i tilltalet, ironin och det underbara språket. Nabokov för mig är således framför allt en upplevelse av form.